I rage again, dispelling my anger
Fan vad skönt det var att få ur sig all kritik som jag har samlat på mig under den här kursen. Jag kan ju säga att jag hade förväntat mig lite mer av en skola med såpass bra rykte som Sophiahemmet. Ingen lärare hittills har hållit en sån där hög klass som jag har blivit bortskämd med eller imponerat speciellt mycket på mig, men det absolut värsta av allt är alla felstavningar och felformuleringar i kompendierna. Om det är något jag inte klarar av så är det felstavningar, och speciellt inte på den här nivån. Det ger ett sjukt dåligt intryck och gör mig faktiskt förbannad. Man måste väl för fan kunna stava om man ska bli respekterad som sjuksyrra? Dura matter stavas inte med två t och skellet stavas inte med två l. Korrekturläs för fan, för jag har svårt att hysa någon respekt för lärare som inte ens kan stava till såna enkla saker. Jag önskar bara att Johan kunde komma dit och lära dem hur en riktig lärare ska vara...
Efter den här mikrobiologi-veckan har jag också kommit fram till att jag ska tacka nej till svinflunsavaccinet, eller H1N1-vaccinet om man nu ska vara noga, som vi kommer att erbjudas. Satt och läste om bakterier och virus i en jättespännande bok som jag lånade på Brommaplan och som egentligen inte hade så mycket med kursen i sig att göra, men hur som helst. Kom fram till att det är helt värdelöst. Det stod någon sida om det förra svininfluensautbrottet i New York 1976 då politikerna satsade stora summor pengar på en massvaccinering, vilket kan tyckas onödigt såhär i efterhand eftersom viruset ändå dog ut säsongen efteråt.
Samma sak kommer ju oundvikligen att hända även denna gång, och om det inte dör ut kommer det ändå att mutera så att man kommer att behöva ta en ny vaccindos nästa influensasäsong. När så otroligt mycket mer folk dör av vanlig influensa kan jag tycka att det är väldigt märkligt med en sån extrem masshysteri över en något muterad form. Masshyterin borde väl isåfall gälla den "vanliga" influensan, som dyker upp år efter år?
Sedan kan ju folk säga till mig att jag är egoistisk som inte hjälper till att förhindra smittspridning, men det är mitt val. Av princip har jag lite svårt för allt vad masshysteri heter och jag önskar bara att folk kunde tänka efter och ta reda på fakta själva. Och att gå och köpa första, bästa kvällstidning är inte att ta reda på fakta.
Nej, inget vaccin och ingen influensa för mig. Har aldrig ens åkt på en vanlig flunsa i hela mitt liv så tänkte inte göra det nu heller bra för att jag inte vaccinerar mig...
I know it's everybody's sin
Fick för mig att jag skulle åka till Nynäs sen men det sket sig ju som vanligt.
Alltså jag säger bra såhär: jag förtjänar och ska bli behandlad som den gudinna jag är, och inte som någon slampa. Har tänkt mycket på det där med sex och värdighet. När man ser hur andra beter sig och tänker tillbaka på hur man själv var så förstår man ju nu hur lätt det är att få en stämpel och att man själv betedde sig väldigt slampigt under en period.
Det är klart att man måste få experimentera lite men jag tycker att man kommer till en punkt i livet när man inser att man inte kan fortsätta bete sig som ett barn utan någon som helst värdighet. Jag har under det här året helt börjat att omvärdera min syn på sex. Jag tycker att sex är något speciellt som man absolut inte har med vem som helst, var som helst och när som helst.
Kalla mig präktig men fortsättningsvis så ska jag försöka hålla på mina principer, vilket innebär att one night stands och engångsligg är helt uteslutna. Sex hör hemma bakom stänga dörrar, i din egen säng (absolut inte i polarens/polarens föräldrars säng) med någon som faktiskt betyder något för dig.
Klart att man aldrig ska säga sådär, för det är då man inte klarar av att leva upp till det, men jag tycker ändå att det är ett vettigt mål att sträva mot.
Det måste inte vara Drömmannen eller ens den perfekta pojkvännen men ett förhållande som bygger på lika villkor tror jag att man kan uppnå ändå. Det var ju precis vad jag trodde att jag hade lyckats med, men jag börjar faktiskt undra. Man ska inte vara alltför snabb med att döma men man ska inte vara för naiv heller. Tro mig, det har jag lärt mig den hårda vägen.
Den synen som i princip alla mina killkompisar, som dessutom är flera år äldre än mig, har på sex verkar gå ut på att hinna med att sätta på så många brudar som möjligt på så kort tid som möjligt. Jag börjar verkligen äcklas mer och mer av bara tanken. Håll er till era stackars jävla flickvänner för fan som sitter hemma och väntar på er (patetiskt nog). Män kan fan också vara horiga, och de flesta gör det bra mycket bättre än vad vi tjejer lyckas med.
Att vi tjejer dessutom kan ta tillbaka samma gamla svin gång efter gång när han är sugen, det är bara sorgligt. Jag har gort samma misstag själv men när jag ser vänner till mig göra det blir det så tydligt, och jag blir så förbannad på hela situationen. Vem fan är det som försöker lura vem egentligen?
Egentligen tror jag att mycket bygger på ett behov av bekräftelse, hur klyschigt det än låter. Faktum är att jag själv har varit fast i den där sjuka spiralen, men det finns så många andra och bättre och mer oskyldiga sätt att få bekräftelse på. För det är klart att man behöver den.
Nej sex ska bygga på ömsesidig respekt och värdighet. Hur värdighet definieras är väl en smaksak men känns det fel så är det inget som sker med värdighet. Att bete sig med värdighet tror jag faktiskt är något som vi alla vinner på i längden.
Nothing equals nothing
Såhär ser det ut när Kristin pluggar anatomi. Knappast någon ordning och reda direkt.
Först den här veckan tyckte jag att bitarna började falla på plats, att jag började greppa allting och få en helthetsbild och det kändes som att jag skulle greja tentan utan problem. Fram tills idag vill säga. Har suttit hela dagen och kollat igenom allting vilket har lett till att jag känner mig snurrigare än någonsin. Inte konstigt när man har över 300 sidor att läsa in. Inte blev det bättre när jag skulle kolla igenom K34:s tenta. Skitsvår ju! Den skulle jag helt klart ha kuggat på.
Nej jag lägger ned pluggandet nu, resignerar och surrender, och hoppas på många kryssfrågor. Det får gå som det går helt enkelt.
Words ain't free, like you and me
Herregud. Har anatomitenta på fredag och blev klar med alla frågor först idag. 158 st räknade jag ihop dem till fördelade på 33 sidor, datorskrivna då alltså. Det tog mig 3 veckor och nu återstår 3 dagar att plugga in allt på. Tror faktiskt att det är tveksamt om jag kommer att greja den, inte omöjligt men jäkligt tveksamt. Känns inget vidare alltså.
Jag kan fortfarande inte fokusera mina tankar. Jag bestämde mig för att lägga allt vad karlar heter på is, iaf tills tentan är över, men det har nästan gjort saken ännu värre och mig ännu mer ofokuserad.
Dessutom är det ju omöjligt att komma ifrån dem. Hur jag än gör så ploppar det alltid upp någon otippad från ingenstans, men det finns bara en som jag vill ha...
Motivationen kan också vara svår att hitta men jag försöker tänka på min framtid. Jag har lagt upp ett helt underbart schema för de närmaste åren (för det blir ju alltid som man tänker sig). Först ska jag flytta, så fort jag hittar en bra lägenhet och har tid med hela det köret bara. Får ingen pluggro med mina föräldrar runtomkring mig hela tiden.
Sedan ska jag göra min praktik i något konstigt land långt borta i trean, och när jag är klar med min utbildning förhoppningsvis inte ens 23 år fyllda så drar jag härifrån. Inte nödvändigtvis för att jobba, utan bara för att dra runt i världen. Är så trött på att vänta på folk som inte har pengar för jag har pengar så jag drar med eller utan mina underbara. Så är det bara.
Vill framför allt åka till Rio de Janeiro och gå på Rock in Rio, helt klart ett måste innan man skaffar familj och hela den skiten.
Är faktiskt jättestressad över barn och över familjeliv och över att jag inte har hunnit göra något roligt alls med mitt liv. Alla runt omkring mig skaffar barn känns det som och jag tänker på det där hela tiden, har hakat upp mig just ungar och hur mycket jag själv längtar efter att skaffa barn. Samtidigt är det otänkbart i min värld att skaffa barn utan ordentlig utbildning och utan lite livserfarenhet i bagaget, och självklart utan ett stabilt förhållande vilket förmodligen är mer än vad jag kommer att lyckas med eftersom det alltid skiter sig för mig.
Hur som helst, efter ett par månader eller mer än så beroende på hur saker och ting utvecklar sig ska jag komma tillbaka från min fantastiska resa, många nya upplevelser rikare och börja jobba på riktigt för första gången. Efter ett år ska jag vidarutbilda mig till ambulanssjuksköterska. Sedan kan ungarna komma! Allt innan jag har fyllt 25 såklart. Eller ja, 26 då. Visst låter det som en bra plan? Nu gäller det bara att göra slag i saken, och framför allt att först och främst klara anatomitentan... Suck.
Kan ju vara kul med en bild emellanåt, denna på mina sötnosar Pawel och Jessica den här helgen (helgen då en helt random rockabillysnubbe stoppade mig på gatan för att säga "helvete vad du är snygg!" Aldrig fel med lite såna komplimanger, speciellt inte i dagsläget). De är underbara och får mig att garva så mycket att jag mår illa. Att Pawel dessutom är den första människan som jag har träffat i den här världen som faktiskt gillar Tool är ju ett stort plus. Vi kan snacka musik timme ut och timme in, helt briljant. 
I never came
Åh, har börjat lyssna på Queens of the stoneage igen som den periodare jag är. Shit vad jag älskar den gruppen, det bästa jag har sett live någonsin med en av de absolut snyggaste sångarna som finns.
De klår Mustasch måste jag säga, som jag såg i helgen. Älskar Ralf Gyllenhamamrs röst men de nya låtarna har bra skumma texter tycker jag. Tack och lov för grupper som QOTSA där man inte behöver kompromissa med någonting.
Ganska boring att slänga in långa låttexter såhär men jag har alltid älskat den här låten som får mig att rysa i hela kroppen och den stämmer så bra in på mig just nu. Tror jag iaf.
When you say it's dead and gone,
I know you're wrong.
Cut and slash, sharpest knife.
It won't die.
Poison cup, drank it up.
It won't die.
No fire, no gun, no rope, no stone.
It won't die.
Why you gotta shove it in my face,
As if you put me in my place.
Cause I don't care,
If you or me is wrong or right,
Ain't gonna spend another night.
In your bed.
Laws of man, are just pretend.
They ain't mine.
Love so good, love so bad.
It won't die.
Some talk too long, they know it all.
I just smile and move on
Words ain't free, like you and me.
I don't mind.
Why'd you have to be so mean and cruel,
The dogs are loose I'm on to you.
You ball and chained together from the dawn to dusk.
Can't call it leavin, cause it's just,
I never came.
with a burning heart
Men jag är ju faktiskt kär. Livet är inte alltid så lätt att leva då. Jag pendlar mellan sprudlande eufori och nattsvart depression. Dagligen.
Jag har inte mycket tid, tårar och energi kvar att lägga. Nu skrev jag helt enkelt vad jag tyckte och sedan stängde jag av mobilen för jag orkar, orkar inte titta på displayen var femte minut i hopp om att ett sms jag aldrig kommer att få ska ha kommit. Och jag tänker fan inte sätta på den förrän jag känner för det. Vad skönt det känns. Lite som en hämnd för alla de gånger jag har gått och lagt mig närmast spyfärdig av illamående för att jag har varit så orolig...
Patetiskt kanske. Men om någon verkligen vill nå mig går det faktiskt att leta upp mitt hemnummer. Kämpa lite för fan. För jag är fan värd att kämpas för.
I am guilty, but not to blame
Just nu vill jag inget annat än hoppa av och skita i det här jävla pluggandet. Det förstör ju allt för mig. Om man ska plugga heltid bör man nog gå in för det till 100 % och känna sig motiverad till 100 % men det gör jag ju inte. Jag vill inget annat än krypa ned i famnen på en person som jag tycker väldigt mycket om, men tror ni jag hinner träffa honom? Nej, för det kommer alltid något emellan. Jag saknar honom så mycket och det blir så fel jämt att tårarna aldrig slutar rinna men vad kan jag göra åt saken?
Inte blir det lättare att fokusera på skolan då heller. Jag har faktiskt ett liv utanför skolan men det hinner jag ju inte med och det gör mig nästintill deprimerad. Centrala nervsystemet hit och mag-tarmkanalen dit. Just nu kunde jag inte bry mig mindre. Kan inte ta in något alls i min snurriga hjärna hur mycket jag än pluggar och kommer garanterat att kugga på anatomitentan. Inte för att jag är dum i huvudet, utan för att jag helt enkelt inte kan gå in för det, hur mycket jag än försöker. Fast det känns inte som det spelar någon större roll just nu.
Ska jag vara ärlig så började jag nog till stor del att plugga bara för att jag inte orkade göra min pappa besviken en gång till, samtidigt som jag vet att min mamma blir besviken på mig eftersom jag bara kommer att bli syrra, en jävla medelmåtta i hennes ögon. Hur jag än gör så blir det ju fel någonstans och jag orkar inte.
Jag är så förvirrad. Borde nog ta ett studieuppehåll eller nåt, men känns inte så lyckat att göra det efter ett halvår. Kanske borde börja plugga till något helt annat, journalist kanske? Usch jag vet ingenting och det stör mig något fruktansvärt. Har ingen kontroll alls och det känns inte som att jag kommer att återfå den inom en överskådlig framtid heller....