Schism - I know the pieces fit.

"Mitt hjärta 
är ju som 4 delar
utav er vänner

alla vi har varsin del utav det

och skulle nåt hända så skulle hjärtat inte vara helt

alla behövs för att det ska slå"

Jag fick lite tid fram för datorn ändå. Det var länge sen jag hann med det. Har bara jobbat natt i veckan och det känns som man hinner mindre då av någon anledning, men det kanske bara är för att man får försöka anpassa sina tider efter normala människors dygnsrytm.
En sak jag inte kan sluta fascineras av när jag hoppar ut bredvid en lastbil med släp eller trailer för att rycka plomber är hur galet stora de är. De ser inte så stora ut när man ser dem på vägen och inte när de backar in i porten heller, men när man står bredvid dem förvandlas de till monster. Det är nästan så att jag blir lite nojig när jag kryssar omkring därute, speciellt när jag jobbar eftermidddag och det är bilar överallt. Tankar i stil med att de skulle backa in samtidigt som man håller på att klättra upp i porten vilket skulle innebära en ganska säker mosningsdöd hehe.
Usch nej men så fort backar de inte så att man inte hinner men jag vet ju själv hur svårt det är att se vid backning, fatta om man då kör bil med släp. Jag kan inte sluta fascineras av chaffisarna heller som klarar av att köra sådana schabrak, mycket credd till alla fina chaffisar för det!
Det pinsamma är att jag fortfarande inte kan rycka plomberna själv, de sitter alldeles för hårt. Peter driver såklart järnet med mig för det men jag fick en idé inatt. Det sitter en såg på väggen som aldrig används så nästa gång kommer jag fan springa ut med den och såga bort plomberna. Peter tyckte det lät sådär haha. Chaffisarna lär nog bli lite skraja i vilket fall. 
Det är galet lugnt på natten nu. Sitter i säkert 2 timmar varje nattpass och löser korsord, sudokun och snabbkrypton, bråkar med Sid samt utvecklar min konstnärliga ådra. Slutar nästan en timme innan jag ska sluta men får ändå betalt för den timmen. Värst var det när jag blev tvungen att jobba natt i fredags. Maken till seg natt har jag aldrig varit med om. Tre bilar på hela natten, varav en utan släp dessutom. Det var bara jag och Tyrone där på hela PNT, så att utgöra 50% av personalstyrkan känns som ett bra förtroende.

Har huset för mig själv hela veckan, galet skönt. Igår lyckades jag samla alla tjejer vilket var supermysigt. Får se hur det blir under resten av veckan men som vanligt är det mycket som ska hinnas med. Skulle vara så himla skönt att bara vara hemma en kväll i helgen men det lär inte bli så, har för mycket på gång. Har dessutom lovat att ta hand om de belgiska grannarnas kanin och blommor, men åt så trevliga människor gör jag det gärna. Att kliva in hos dem är som att kliva in i random amerikansk dramaserie, ni vet det rika och vackra livet. Mycket coolt måste jag säga.

Just det, helgen var ju också supernice. Hamnade på Sturecompagniet med ett gäng norrmän, och efterfestade på Clarion hotell på söder. Älskar deras namn; Morten och Kjell och Ingar och allt vad de hette, finner fortfarande det oerhört komiskt. Precis en sådan där galen kväll som man behöver lite då och då för att orka. Hade aldrig varit på Stureplan tidigare och hade världens fördomar om det, men iaf compagniet var ju ett riktigt bra ställe faktiskt. Fina lokaler, bra musik, bra ljud, blandat med människor och framför allt stil! Inget jävla äckel på dansgolvet och inga fjortisar. I like!

Livet är bra konstigt hur som helst. Jag vill så mycket, jag har så höga mål och ambitioner och jag vill hinna allt men inget bli av. Vilken kris jag har kommit in i, och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den heller. Livet känns så fruktansvärt orimligt och ologiskt just nu. Ovanpå det här får jag inte vara ute i solen alls 10 dagar framåt eller dricka alkohol eftersom jag går på antibiotika. Asigt är det och asig är jag och asig är du också. Alkoholen klarar jag mig utan men inte solen. Ska ju till Öland med Ylva nästa vecka, kul att inte kunna vara på stranden då liksom. Men jag försöker göra det bästa av det ändå, leder ingenvart att sitta och klaga. Bäst att resignera och njuta av livet så mycket det nu går ändå.
Tror jag ska ut och springa ur mig lite ångest. Fast det är ju helt svart ute. Har fått upp jättebra flås nu. Brukar jogga när jag kommer hem från jobbet på morgonen, det är nästan det bästa som finns. Inte en jävel har orkat sig uppp där runt 6-tiden, så jag har hela Kyrksjön för mig sjäv. Då har jag som mest energi också av någon konstig anledning, spinger minst 5 km och gör 100 situps och grejer utav bara farten. Sedan kan det hända att jag städar badrummet och diskar och hela köret. Har blivit lite beroende av det. Något ska man väl få sina endorfinkickar ifrån. Dessutom behöver jag flåsa av mig gårdagens frosserier.

Gud vad mycket blaj. Bäst att sluta nu och göra något vettigt istället. Kanske ska ta den där joggingturen ändå?

Kass uppdatering det har blivit här men det tänker jag inte be om ursäkt för hehe. Nej har inte alls känt för att skriva något men å andra sidan står mitt liv så stilla nu att det inte finns mycket att berätta ändå. Har inte mått helt hundra heller men det är inget jag tänker gå in närmare på. Kan bara säga att vissa dagar känns det som att någon borde spärra in mig på psyket med tvångströjan och zoloft-asken i högsta hugg.
Just därför har jag börjat leva lite mer sunt. Har blivit så mycket alkohol den senaste tiden och jag kände ölmagen växa men jag vägrar att bli fet! Så jag har börjat jogga och skippat allt vad chips, cigg och liknande heter, och absolut ingen alkohol i veckan. För varje öl som trots allt slinker ned blir det ett varv runt Kyrksön och nu ligger jag plus ett varv vilket känns skönt. Har istället utvecklat ett osunt beroende för sån lufttorkad fläskfilé; lomo. Men den innehåller typ inget fett så det är lugnt. Lite dyrt bara, men något ska man ju ersätta sina sug med.
 
Jag har ju iofs varit i Ryssland/Ingermanland. Mycket galna människor har jag träffat och det känns kul att kunna engagera sig lite mer och knyta kontakter som berör mitt ursprung. Fantastisk resa men det känns också som historia nu. Har skrivit en artikel till Ingrias medlemstidning dock, kanske lägger ut den här när den är helt klar. Känner mig lite nervös med tanke på hur många människor som kommer att läsa den... Som vanligt försöker jag vinkla allt på mitt eget lilla sätt och resultatet blev en artikel som inte alls handlade om resan utan bara om småsaker som jag lade märke till. Är ganska nöjd med språket och allt sånt, känner mig ändå väldigt trygg i mitt skrivande för jag vet att jag bemästrar det. Fick till en riktigt bra slutkläm också men den känns så grå och tråkig på något sätt. Känns inte som att jag har lyckats få in den där glimten-i-ögat-känslan som jag vill ha i mina texter. Aja, kanske inte rätt forum för det. 
 
Har inte jobbat något på hela veckan, och det gör mig bara ännu deppigare. Har jobbat ganska mycket ändå under sommaren, körde galna 13-timmarspass och grejer men nu.. nada. Fast har ändå kommit fram till att det här jobbet kanske inte är så bra för mig som jag har trott. Oregelbundenheten verkar störa min hormonella balans något och det här med alla karlar till höger och vänster har gjort mig alldeles för självmedveten. Inte konstigt att så många kändisar mår dåligt med tanke på hur mycket uppmärksamhet de får. Så mycket uppmärksamhet är fan inte hälsosamt har jag förstått nu.

Är iaf helt ledig vecka 30-33. Då blir det Öland och förhoppningsvis någon utlandsresa också. Men vad tusan hände med sommaren och allt som skulle hinnas med? På sommaren ska man ju vara så jävla glad och man ska träffa en massa nya människor och umgås och må allmänt bra... Varför är inte den här sommaren lika galen som mina två föregående för? Är det bara pressen på att allt ska vara perfekt som gör allting jobbigt?
Det konstiga är att det ändå händer ganska mycket saker hela tiden, och att jag rör mig mycket ute bland folk. Har en lagom stor umgängeskrets som jag trivs med och som jag kan variera efter vad jag känner för. Ändå känns det som att något saknas.. Vad kan det vara tro?^^
Snart känns det som att jag kommer göra något väldigt dumt, spänningssökande som jag är...
Aja, imorgon ska jag äntligen träffa världens bästa Amanda. Hon är i femte månaden nu och ska få en liten flicka och jag är asolut glad för hennes skull så länge hon är det. Ska fokusera på det så länge i brist på annat höhö.