Schism - I know the pieces fit.

Såhär ser min inkorg ut för tillfället:



Haha jag tycker iaf att det är kul! Jag och mina nicks alltså ^^

Varje gång jag ser dig, stå och fåna dig
vill jag gå fram, puh! och sänka dig
med en trubbig gren av en
eller detta: denna låt av sten
för jag står över er
och ler mer när jag ser er hitta mina fel
för det e en hel del mer än vad ni ser
och vad ni ber om, BÖ, nu e det vi som
chockar och partajar
som plockar bort handen när ni ramlar
vi som bjuder på sprit för att få er blinda
och sedan sätta krokben när ni famlar
din känsla för raka rör
är inte som smillas känsla för snö
det är mer som min cillas känsla för smör,
hon vet vad det e - men det e inget som hon gör!

Du, du tror att du är bättre än mig. Sug min.
Nu kommer du ihåg mig, kommer du ihåg mig.
Du, om du tror att du kan trycka ner mig. Sug min.
Nu kommer du ihåg mig, kommer du ihåg mig.

Nej nu får det fan vara slut på det här. Jag lägger ner uppdateringarna om mitt sk. liv. Det känns faktiskt helt meningslöst att skriva om vad jag gör från den ena dagen till det andra, för vad spelar det för roll?
Det betyder inte att jag lägger ner bloggen helt, för det som jag känner att jag vill dela med mig av är mina åsikter, värderingar, tankar och liknande. Saker jag kan stå för och som jag tycker är viktigt, vilket kanske inte är fallet med allt jag gör hehe.
Dessutom känns det ju faktiskt lite konstigt när man träffar kompisar man inte har träffat på ett tag, och man känner att det inte finns så mycket nytt att berätta eftersom man ändå redan har skrivit ned det här. Kanske inte alla smaskiga detaljer, men ni fattar principen. Det blir lite kortslutning i hjärnan på mig helt enkelt.
Det jag gör, det är historier reserverade för de människor jag umgås med och inga andra. Det är så jag vill att det ska vara, och det tog mig två år att komma fram till.
Inte för att det här är värsta grejen men det är ändå någon typ av beslut. Jag vill bara lägga ned min energi på saker som känns betydelsefulla för mig, och att skriva en massa skit är inte en av dem. En gång i tiden kändes det meningsfullt, men det gör det helt enkelt inte längre. Om andra finner tillfredsställelse i att skriva om sina liv så är det inte mig emot, men det är inget för mig längre.
Visst ska man aldrig säga aldrig, någon gång kanske det helt plötsligt känns livsviktigt att skriva ned ett par rader om en specifik händelse, eller att slänga in ett par bilder då och då. Men i första hand reserverar jag det här utrymmet på internet åt en annan typ av inlägg. Vet inte riktigt själv vad det innebär än så länge, men det visar sig väl.
Fast kan absolut inte säga annat ä att det är kul att kunna gå tillbaka och titta och minnas, bloggen har ju varit min dagbok de senaste två åren och visst var det kul så länge det varade!

Sitter här och är helt genomförkyld. Igen. Precis när jag kommit igång med gymmandet och allt, får väl ta upp det om någon vecka eller så. Eller man kanske kan gymma ändå? Fan, jag har ju inget tålamod, jag vill ju gymma gymma gymma hela tiden. Har redan blivit lite besatt. Det är så kul att gymma på jobbet för där känner man igen alla, och Ekrem är en grym coach också.
Aja, antar att draget och den himla skitiga luften (eller snarare koldioxiden) på jobbet bidrar till att jag hostar tills jag knappt kan stå. Och kubanerna möjligtvis. Men jag har faktiskt helt reducerat mitt rökande till ett feströkande, känns så skönt.
Har haft en trevlig helg. I fredags var jag och Amandyyy på Västra, har så kul med den bruden. Vilket grymt festteam vi är. Vi diskuterade hur alla på jobbet är i sängen och jag gjorde bort mig för en polack och en afghan. Opsan. Igår träffade jag Ferni, sedan festade jag hemma hos Danne i Skarpnäck igen; 115 kilo ex-kollega (fast de där 115 kilona är i princip bara muskler kan jag ju säga). Sköna jävlar det där, mina kollegor och ex-kollegor och allt vad de är. Sjukt med tanke på hur mycket jag hatade alla i början. Fick med mig mina brudar också, alltid lika kul och alltid händer samma sak. Jag är en sån grym matchmaker!
P.S. Va där det med Kings Of Leon egentligen? Mellanmjölksmusiken har blivit min nya besatthet. Inte likt mig.

Jösses, nu känns det som jag har ställt till med något jäkligt dumt på jobbet. Det började med att jag berättade för brudarna vad en chaffis hade sagt till mig samtidigt som han glodde på mina tuttar och inom tio minuter visste hela PNT om det. Enligt mig var det inte världens jävla grej, liknande grejer är man väl med om titt som tätt, men enligt ledningen så var det tydligen något som bör tas väldigt seriöst.
För att göra en lång historia kort så kan jag säga att pga. en litet samtal brudar emellan så har alla åkerier som kör till Tomteboda kontaktats och blivit tillbedda att be sina chaffisar att ge fan i att behandla oss tjejer annorlunda än männen. Pga. en liten bekännelse som slank ur min mun så känns det som att alla chaffisar kollar grymt snett på mig och de två som dessutom har fått personliga utskällningar undviker en totalt.
Det har helt enkelt blivit lite småjobbigt att gå och jobba, när man vet att det finns folk man måste undvika. Eller jag undviker egentligen inte någon, det skulle vara pga. att jag skäms isåfall, men de stackarna vågar ju knappt titta på en av rädsla för att få en ny anklagelse kastad på sig. Samma sak gäller en gammal arbetsledare som jag också träffar varje dag, pga. en liten incident på denna jävla facebook.
Det känns bara som att det har blivit en helt okontrollerbar apparat av något som jag inte ens hade tänkt att ta upp. Postens policy känns ärligt talat lite väl överdriven och oklar, det känns på något sätt som de gör en höna av en fjäder.
Alltså jag uppskattar verkligen att de månar om oss tjejer och tar oss så seriöst men inte fan har något blivit bättre av det här, bara tvärtom. Jag har sagt till dem att jag inte vill göra någon stor sak av det, men jag får bara svaret att "det vill vi" och jag har inte mycket att sätta upp mot Postens ledning.
Mycket pga. av eller tack vare mig, har det alltså satts igång ett stort projekt för jämlikhet. Det låter ju som något jävligt bra men jag tror inte att anklagelser hit och dit är det bästa sättet att genomföra det på. Dessutom kanske det inte är något fel på att män och kvinnor behandlas olika, för vi är ju trots allt olika. Självklart ska vi alla bemötas med samma respekt, men total jämlikhet är inte ett realistiskt mål. Inte om jämlikhet nu innebär att ingen chaffis får säga något uppskattande till oss. Vad är det egentligen för fel på lite uppskattning? Jag fan skäms alltså, fast jag egentligen inte tycker att jag har gjort något fel.  
Och jag fattar verkligen inte skillnaden på att flörta och på sexuella trakasserier. Skillnaden verkar vara hårfin på Posten. Men kom fan inte och säg till mig när jag har blivit utsatt för sexuella trakasserier, för det kan väl bara jag själv avgöra.
Nej tack, jag önskar att vissa inte var såna jävla sladdertackor. Jag ska inte låta käften glappa så mycket i fortsättningen, inte för viassa iaf...
Nej man bör nog fan akta sig för mig om man är chaffis. Om jag inte dejtar den ene och lyckas bli dödsfiende med denne, så lyckas jag nästan ge den andre sparken. Fan vad jag ställer till med problem hela tiden. Blir så irriterad på mig själv.

Haha pappa håller på att scanna in en massa gamla familjebilder i samband med att han översätter farfars och andra släktingars memoarer, och fasiken vilken skön bild det här är. Papps i min ålder, eller lite yngre tror jag. Grymt!

Helt klart roligaste kvällen på länge igår. En riktigt härligt, konstig och galen partykväll var precis vad jag behövde. Inledde kvällen i stan med Florry och Sandra, vi drack lite öl, hamnade på Soft och röjde lite med Florrys kollegor innan vi drog vidare till Lappis och världens jävla korridorsfest. Helt underbart, min första korridorsfest någonsin men det var riktigt grymt. Som en amerikansk collegerulle ungefär, hög musik och folk packade precis överallt, i korridoren, i köket, samlingsrummet och i den stackars skottens rum.
Träffade riktigt härliga människor från alla världens hörn; Tyskland, England, Skottland, Nya Zealand, Australien, Chile, USA osv. Skotten var min favorit, han var från Edinghburg där jag var förra hösten, han blev inte alltför glad när jag berättade att jag inte alls gillar den staden och att whiskey bara är drickbart om den blandas med äppeljuice.
Sen skulle snubben bjuda mig på en shot från Smirnoff-flaskan han hade i bakfickan, men vi hittade inga glas så vi prövade någon typ av press för ändamålet men på den var det ett hål mitt i så det slutade med att jag fick shotta ur en skål med två citroner på. Måste ju sett helt sjukt ut när jag traskade omkring med den och neg som en annan japan varje gång jag skulle dricka.
Annars sprang jag mest omkring och skrek "Cheeeeers mate" hela kvällen till Sandras australiensare Gus innan snuten anlände.  
Jag borde såklart ha hållit mig till skotten men dum som jag var hittade jag en svenne som läste psykologi. "Vad härligt med en bright kille som lite omväxling" tänkte jag men shit vilken miss. Konstigare människa får man nog leta efter. Vem fan har långkalsonger under jeansen på en korridorfest? Vem fan ältar syra-bas teorin en hel natt och ställer sjuka frågor om helt oväsentliga grejer? Jag fick fan antränga mig riktigt hårt för att inte vrida mig av garv när han började dra upp sina "djupa" ämnen.
Nej nu fattar jag faktiskt varför jag har dragit mig till mina kära hantverkssnubbar. Hellre en man som spankar mig än en som frågar om innebörden av mitt namn tre gånger för att få igång mig. Nej tack, inga fler psykologistudenter för min del.

cause you're playing with fire.

Riktigt tråkigt är det att det är så lite folk på mitt jobb nu, säkert hälften av styrkan i december. Nästan inga av mina homies är ju kvar, och det suger faktiskt. Fast de kanske dyker upp snart igen, man vet ju aldrig med posten. Och man får ju se till det positiva, dvs. de roliga människor som faktiskt är kvar, vilket ungefär är Tony, Tony, Blondie och Wall. De är guld värda, utan dem skulle det vara meningslöst att jobba. 
Vad tusan skulle jag göra utan Tonys, min och Blondies kafferast lite efter 18:30 varje dag? Jag kan liksom åka upp till Tony medan han håller på och lasta ur och säga att jag vill ha kaffe, och han avbryter direkt allt han håller på med bara för att "det är klart att du ska ha kaffe gumman." Och fråga behöver han knappast längre, han vet att det bara är svart som gäller för min del. Fast de lurar mig alltid att ta en cigg... Jag som nästan, nästan har lagt av, och så kör de jävlarna upp en cigg rakt under näsan på mig, hur lätt är det att säga nej då? Inte omöjligt men svårt.
Fan vad pinsam jag är förresten.. Igår stack jag in handen innanför mina byxor för att dra upp mina trosor, precis samtidigt som Wall kom åkandes. Jag klämde ur mig ett "hejhej" som om ingenting hade hänt och sedan behövde vi bara kolla på varandra för att börja garva.
Fattar inte varför alla tror att jag är 21 heller. Lite konstigt det där, men alla som gissar chansar alltid på något 20+. Jag tycker fan inte att jag ser ut att vara äldre än vad jag är, snarare tvärtom.
Jajaj jättespännande liv jag har just nu. Det mest rafflande som händer är ju i princip att jag skulle ha träffat snickaren idag, men jag pallar fan inte. Ikväll efter jobbet ska jag iaf ut med Ina och hennes company, ska bli kul. Tjaa då!

     

Äntligen... så är jobbdags igen. Ska faktiskt bli grymt skönt att börja jobba, håller på att dö här hemma. Är så uttråkad och kåt så att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Nej jag är för rastlös för att vara ledig, och när jag tar det för lugnt bli jag bara deppig. Då har jag ändå bara varit ledig sen i tisdags och dessutom hunnit med en hel del under den tiden, men med tanke på att jag inte har varit borta en enda dag sedan jag började jobba (minus Greklands-veckan) så kanske det inte är så konstigt.
Jag känner mig verkligen som en nybliven singel och vill bara ha lite galenskap i mitt liv just nu. Fast vilket ställe är bättre att leta på än mitt jobb? Där finns det galenskap så att det räcker och blir över. Jag vill träffa nya, konstiga människor och nu känner jag mig inte alls begränsad längre så det här kan ju bli kul.
Just det, jag har ju blivit moster igen! Molly kom till världen på morgonen den 2:a januari och jag är världens stoltaste.