Schism - I know the pieces fit.

En sak som jag har svårt att förstå, är hur folk kan nöja sig. Missförstå mig rätt nu, men alla har vi kontroll över våra egna liv oavsett vilka förutsättningar vi har, och varför ska man då nöja sig med något annat än det absolut bästa?

Hur tusan kan man nöja sig med att dra sin begagnade barnvagn genom en grå förort där slask och is ligger blandat på trottoarerna och där klotter i tunneln som leder till tunnelbanan snarare är regel än undantag? Hur tusan kan man nöja sig med att stanna kvar hos en man som man vet garanterat bedrar en varje helg när han ska ut och festa med polarna? Hur tusan kan man nöja sig med att leva på ett existensminimum med ett jobb på det lokala cafét utan några tankar på att utbilda sig, bli oberoende och komma någonvart här i livet? 
Jag förstår inte hur jag själv kan nöja mig med att fortfarande sitta här i en villa i en fin förort och känna mig instängd och som att jag inte kommer någonvart i mitt liv överhuvudtaget. För det är så det börjar kännas. Visst pluggar jag, men det går mäkta segt och det känns faktiskt som att jag inte kommer någonvart där heller. Allting är alldeles för lätt och går alldeles för långsamt och är alldeles för tråkigt i mina ögon. Jag vill ha något att bita i, något som kan erbjuda mig lite motstånd och utmaning. För det är vad jag förväntar mig av livet.
Det enda som överhuvudtaget har känts värdefullt och varit kul som vi har gjort i skolan en av de få dagar jag faktiskt spenderar där var hjärt-lungräddningen och akutsjukvårdsföreläsningen. Resten är bara bullshit, inte ens kvalificerat skitsnack utan bara felstavat skitsnack.

När folk ska sammanfatta sina liv och förklara hur de har nått den punkt där de nu befinner sig blir jag alltid lika fascinerad över hur mycket de har hunnit med och vilket mod som måste ha krävts för att göra alla de där sakerna. Alltid lika fascinerad och stressad, för jag vet att jag själv har nått den ålder då jag faktiskt själv kan styra mitt liv i den riktning jag vill utan att riktigt lyckas med det. 
För jag har ju så mycket drömmar och visioner och saker som jag också vill uppleva innan jag gifter mig med drömprinsen och skaffar stor familj. Allting i livet börjar kännas så förutsägbart och tråkigt, och jag börjar undra om inte livet har mer att erbjuda. Förmodligen inte i den här staden iaf, för det blir inte roligare än så här. Män och sex, droger och alkohol, nya fester och våld. Allting upprepas i oändlighet och det ger mig ingen nämnvärd kick längre. För hur kul är det egentligen? Det är just därför jag inte förstår hur folk kan leva hela sina liv i samma stad, i samma invanda hjulspår och med samma inställning.

Som sagt så är jag väl inte mycket mer spännande själv. För hur gör man egentligen när man vill ändra på sitt liv? Jag har iaf gjort några små försök till det. Jag ska förverkliga mina drömmar, en efter en, så är det bara. Man måste ju börja någonstans, så jag anmälde mig till en finskakurs. Känns inte som att det kommer vara några problem att plugga parallellt med min sjuksköterskeutbildning, så segt som det går.
Dessutom så vägrar jag att åka tillbaka till mitt jobb på Posten. Jag vill jobba, det vill jag verkligen, men jag vill inte sätta min skyddskobeklädda fot på det där stället igen. Två dagar innan julafton åkte jag nämligen dit uppfylld av en sån där riktigt varm julstämning, och var med andra ord på riktigt bra humör. Jag hade t.o.m. tagit med mig en påse godis som jag glad i hågen delade ut till alla jag mötte. Fram tills en kollega till mig drog med mig ut och berättade för mig om Ryktena vill säga. Jag vet inte vad jag ska tro på men någon sanning ligger det väl säkert i det han sa. Jag tänker inte ens gå in på alla hemska och otroligt förnedrande och kränkande saker jag fick höra om mig själv och som jag tydligen har gjort, så jag förstår inte varför jag någonsin ska utsätta mig för det som jag sedan uppfattade som överlägsna och genomträngande blickar från folk där någonsin igen. Som jag har trivts där. Synd att det skulle behöva sluta på ett sådant idiotiskt sätt.

Jag vet inte vad jag försöker säga med det här egentligen. Jag antar att man får ta saker och ting ett steg i taget och ha lite tålamod. Själv ska jag gå och förlora mig i en av de där faktiskt jäkligt bra böckerna som jag lånade av J1. Jag är inte anant än patetisk och lite slug också som ser till att låna saker av honom så att jag har en anledning att träffa honom igen. Nu gäller det bara att läsa ut de här böckerna fort som fan, men det lär ju inte vara några problem så mycket fritid som jag har.

Nu känner jag för att skriva av mig igen, även om det var ett bra tag sen sist. Sen sist har jag dock fått en egen stationär dator som inte tar en timme att starta upp vilket min laptop gjorde, så nu kan jag äntligen utnyttja internet och alla dess förmåner utan att bli konstant avbruten och störd och bortmotad som jag alltid blev från den andra stationära. Det känns skönt, och mitt tangentbord klapprar så fint när man skriver på det. Musik i mina öron.
Sen sist har också en hel del drama hunnit utspela sig. Var exakt jag står mitt i alltihopa vet jag faktiskt inte riktigt själv, men vad jag vet är att jag är ganska förvirrad. Det är riktigt världsliga och någonstans lyxiga problem jag "lider" av, men de tar upp mycket av mina tankar och det är just därför det där påträngande behovet av att skriva av sig har knackat på min axel igen.
 
För det är ju så att det finns två män. Väldigt lika men ändå väldigt olika, och jag tycker om dem båda två. De är lika gamla, lika snälla och de formulerar sig i princip likadant. Dessutom har de namn som är väldigt snarlika varandra och lätta att snubbla på, låt oss kalla dem J1 och J2. Väldigt osentimentalt.
J1 har haft en självskriven plats i mitt liv ett tag, även om relationen mellan oss har varit allt annat än självskriven de senaste månaderna. Har det inte varit jag som har sagt upp kontakten med honom så är det han som har sagt upp den med mig, men på något sätt så varken kan eller vill någon av oss hålla på det där skitsnacket antar jag. Via gemensamma bekanta springer vi förr eller senare på varandra och då går det ju som det går.
Å andra sidan så har vi J2. En väldigt fin snubbe som anstränger sig mer eller kanske bara försöker agera mer gentleman än vad jag någonsin har varit med om förut. Bjuder han inte ut mig på dyr middag eller lagar fin middag hemma så fixar han med ett rejält jävla smörgåsbord till frukost. Senast igår när han insåg att han inte hade någon frukost hemma gick han iväg och köpte inte mindre än två sorters bröd, smör, ost, skinka, två tesorter, tesil, paprika samt brämhultsjuice med hallonsmak trots att han själv inte äter frukost. Allt det här gör mig lite nervös och får mig att känna som att jag står i tacksamhetsskuld till honom och som att han skulle kunna vända det emot mig, men det är en annan femma.

J2 känns nästan för perfekt på nåt sätt, även om jag verkligen tycker att han är helt fantastisk på sitt sätt. Alla mina kompisar som har träffat honom mer eller mindre älskar honom och tycker att han är jättetrevlig och att vi är så söta och hela paketet på en gång liksom, och att mina polare faktiskt gillar en kille jag dejtar har aldrig någonsin hänt förut. Dessutom bor han mindre än en halvtimmes promenad från mig. Allting blir lite för lätt på nåt sätt, för jag kan ju inte låta bli att längta till J1:s mörka sovrum som utgör en värld för sig när jag ligger i mitt eget inte lika mörka sovrum.
Å andra sidan får man vara lite realist. Jag vet vad jag är ute efter, och det är ett förhållande. Jag har redan lekt av mig tillräckligt och gjort allt jag vill göra på det området. Jag har t.o.m. dissat den sexiga snickaren inte mindre än två gånger när han har hört av sig. Är lite stolt över mig själv faktiskt. Nu vill jag bara hålla mig till en person som jag kan dela vardagen med trots att jag vet att det gör mig galet uttråkad och rädd, men jag vill iaf försöka.  Det skulle i dagsläget aldrig funka med J1 som inte ens bor i samma stad som mig och inte alls är redo för något sådant. Ändå släpper han aldrig riktigt greppet om varken min hjärna eller mitt hjärta.
Knasigt va? För en snubbe som knappt har varken toapapper eller pålägg hemma lär ju knappast fixa något smörgåsbord a la J2. För när man poängterar för honom att han inte har nåt pålägg hemma säger han bara att han redan visste det, vänder på sig i sängen och somnar om. För det finns ingen annan i hela vida världen som får mig att känna mig så fin, så tillfreds, och så avslappnad. För det finns ingen annan jag hellre skulle somna bredvid varje natt...



Bild från nya datorn ;)