Schism - I know the pieces fit.

Jag måste bara få ur mig lite frustration och ilska här, kanske lite fel forum men jag kan inte låta bli.
För det första är jag in i helvetes trött på att vara förkyld. I en fucking jävla månad har jag varit det nu, och inte fan vill förkylningen från helvetet ge sig. Jag börjar lessna.
Alltså jag vet att man kan drabbas av tusen gånger värre saker och kanske är det bara egoistiskt av mig att klaga över en sån skitsak som en förkylning, men det är fruktansvärt jobbigt att aldrig kunna vara på topp, att konstant känna sig hängig, att inte känna någon lukt eller ha någon smak, att inte kunna föra en normal konversation utan att rösten sviker, att vakna varje natt av en hostattack som ger en andnöd och hulkningar, att inte kunna träna osv osv.
Det känns iofs som att jag är på bättringsvägen nu men förra gången jag ropade hej blev jag ju bara ännu sjukare så nu hoppas jag inte på något alls. Önskar att jag bara kunde få en rejäl febersvacka så kunde det vara bra sedan. 
Okej, kanske har jag mig själv att skylla också. Jag har inte direkt tagit hand om mig själv, varit ute och svirat och såna där dumheter. Fast i helgen var jag bara ute en snabbis i fredags, sedan var jag faktiskt hemma både lördag och söndag men mycket bättre än så kan jag nog inte åstadkomma. Jag tänker inte offra fler dagar på den satans sjukdomen nu, kanske trångsynt och barnsligt av mig men så är det.
Sedan är ju mitt jobb inte världens bästa arbetsplats om man vill kurera sig heller, och den här förbannade vintern gör ju inte saken bättre. Fan vad neggo jag låter men jag är så less på mitt enformiga jobb och allt, det är kallt och dragigt och jag fryser konstant fast jag har ylletröja+fleecejacka på mig.
Visst är jag glad att jag får jobba överhuvudtaget men min sk. chef förpestar mitt liv. I fredags snackade jag med min arbetsledare på Posten, schemat var klart och han bekräftade att jag skulle jobba idag. Eftersom hon, alltså min boss, inte hörde av sig idag utgick jag från att det fortfarande gällde.
När jag kom till Posten fick jag höra att hon har bytt ut mig mot Danne, när jag fick henne på luren fick jag bara höra att jag måste höra av mig och dubbelkolla. Som om inte det ligger på hennes ansvar, jag är väl ingen jävla tankeläsare som kan veta vad hon får för infall.
En riktig jävla fitta är vad hon är. Som om inte jag har ställt upp till 100% för det jävla företaget, en gång ringde hon mig kl. 00:30 när det var kris och inom en timme befann jag mig på Posten. Finns nog få andra som skulle ha kunnat lyckas med det. Fick slänga mig in i bilen fast jag druckit vin och allt, fatta vad jag riskerade. För vems jävla skull? Inte ens ett litet tack kunde man få från henne, inte det minsta lilla tecken på uppskattning.
Nej en vacker dag kommer jag att säga upp mig i ren ilska. Som tur var fick jag jobba idag iaf, bara tack vare att mina arbetsledare är så underbara och faktiskt uppskattar mig och mitt arbete. Kul att det finns någon som gör det.

Det finns nog få människor som har varit så omtänksamma gentemot mig under min uppväxt och det finns definitivt ingen som är så lik mig rent personlighetsmässigt som den här bruden:



Om det nu är någon som undrar så är det här världens härligaste bild på min moster, som fyller år idag!

Satt och diskuterade lite med Tony igår på jobbet, det började med religon men slutade med synen på kärlek. Säga vad man vill om hans åsikter, jag tycker att de är helt uppåt väggarna ibland men en sak han sa har fortsatt att ringa och upprepas i skallen på mig och om jag ska vara ärlig så skrämde det faktiskt skiten ur mig.
I stora drag så kan man väl sammanfatta det såhär: Den första kärleken/den personen som tog din oskuld kommer du alltid att vara kär i. Du kommer aldrig kunna släppa denne för du kommer alltid vilja ha den personen. 
Är det så det är? Är det verkligen ett faktum, lika orubbligt som Alperna? 
För om jag ska vara helt ärlig så stämmer det nog ganska bra in på mig, även om jag önskade att det inte var så. Fast om jag ser till mina vänner så kan jag väl inte säga att det är en vattentät teori, alltså självklart kommer väl den här personen alltid ha en speciell plats i ditt hjärta men att kalla det kärlek kanske är att överdriva. 
Jag tror att det är väldgt individuellt, men om jag då bara ser till mig själv så undrar jag vad det beror på. Är det för att personen i fråga helt enkelt är så himla underbar att han är omöjlig att släppa eller beror det helt enkelt på själva grejen, att han var först? 
Det är något jag har funderat på ett bra tag nu men jag kommer inte fram till något vettigt svar. Ytterligare ett av livets mysterier antar jag...

 

Jag ser inte mig som en speciellt rädd människa när det kommer till att gå hem själv på natten, eftersom det trots allt är något jag får göra mer eller mindre varje helg. Jag brukar få höra att jag är både dum och oförsiktig men vad tusan har jag för val? Jag kan välja på två olika vägar från tuben hem till mig; dels den från Islandstorget som går raka spåret längs med stora vägen och dels den från Ängbyplan som slingrar sig genom en något mer öde terräng. Vilken väg tror ni jag brukar välja? Den senare så klart, helt enkelt för att den är "mycket" roligare att gå.
Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv varit rädd när jag har traskat hem där (trots att det är vad folk säger till mig att jag borde vara). Aldrig någonsin förrän den här söndagsmorgonen, och detta berodde inte på någon annan människa som man kanske skulle kunna tro.
När jag passerade Kyrksjön, en liten skog som ligger precis utanför min gata, så hörde jag ett högt vrål som inte kan beskrivas som något annat än en människas paniktjut fast med något mycket mer desperat och förtvivlat över sig. Jag vred huvudet mot skogen och såg bara ett svart hål, som på ett obehagligt sätt utövade en galen dragningskraft på mig.
Jag fortsatte att gå, ökade på stegen något när jag hörde vrålet igen. Lika desperat och lika förtvivlat. Jag vred upp musiken i mina hörlurar men vrålet trängde igenom mina techno-beats, det gick inte att undkomma.
Jag fortsatte nedför backen som gick parallellt med den svarta, ogenomträngliga massa som natten hade förvandlat skogen till. Jag kunde inte låta bli att snegla mot den när jag hörde det där rasande vrålet igen.
Jag bara väntade på att något odefinerbart skulle hoppa ur den där svarta klumpen och på mig, så jag bestämde mig för att gå över Ängby IP för att komma bort från skogen. Jag stapplade över isen, förbi den rektangel av ljus som fanns vid omklädningsrummen och in i mörkret.
Samtidigt speedades musiken i mina öron upp och jag tänkte bara att om jag börjar springa så är det kört. Allting kändes som en extremt dålig splatter-film och jag kunde inte låta bli att snegla bak över axeln gång på gång trots att ingen människoätande varulv syntes till.
Jag halkade fram över isen på mina klackar, märkte själv hur jag ökade tempot i takt med musiken och det var då.... Som jag nådde fram till grinden, och halkade ut i civilisationen igen. Oskadd sånär som på mina ömmande fötter.

Sådär ja, nu har jag fått bearbeta denna traumatiska händelse hehe. Ursäkta den dramatiska framställningen, jag har nog blivit lite väl inspirerad av Stephen King-boken jag läser. Men jag vara faktiskt riktigt rädd, det tål att erkännas.
Så, detta desperata och förtvivlade vrål, var kom det ifrån? Jag har kommit fram till att det inte kan ha varit något annat än en räv. Ironiskt att det skulle krävas ett litet, rött pälsdjur för att få mina knän att skaka. Fortsättningsvis kommer jag nog att välja vägen från Islandstorget trots allt.

Lite scary bild måste jag säga, passande till inlägget. Varulvs-Kristin?

man skrapar sina knän och man valkar sin hand,
men det som inte dödar det stärker dig
och som barn utan ben lär man sig!

Måste bara berätta om en äkta synkronicitet (som jag nördade in mig på ett tag) som hände i helgen. Ylva och jag skulle möta upp några kollegor till mig, men eftersom de bara skulle hem till Danne och dega och eftersom vi var sugna på att parta började jag kolla igenom min telefonbok för andra alternativ. Jag kom fram till att det enda vettiga alternativet borde vara Tom, (typ den snällaste människan i hela världen och dessutom ytterligare en kollega, de enda jag umgås med nowadays) som jag inte har träffat sen min hemmafest och som har försökt att möta upp med mig i över en månad nu.
Hur som helst så står Ylva och jag i Slussen och funderar på hur vi ska göra, när hon plötsligt rycker tag i min arm för att hon fick för sig att hon såg Tom på andra sidan spåret. Och tamejfan, när jag kollar dit och ser den där rutiga jackan så inser jag att det kan ju bara vara en person. Synkronicitet eller vad? Så det blev äntligen lite partajande med Tom, efter många om och men. Slutet gott, allting gott.
Lite samma sak var det när jag skulle lägga ner Florrys kalender (som jag av någon konstig anledning hittade under min säng) i min väska. Exakt samtidigt som jag gör det får jag ett mess av henne där hon ber mig att ta med hennes kalender. Två såna händelser inom loppet av två dagar. Jag tror fan att det ligger nåt i det där medvetandefältet ändå.

Snacka om att vara pinsam...
Surrade lite med Döv-Jocke på msn och han frågade vilken musik jag gillar. Jag svarade det mesta men mest åt rock-hållet, och sedan ställde jag av bara farten samma fråga till honom.
Fick svaret "vet ej bara bas o typ". Men shit, snubben är ju döv! Vad tänker jag med?
Det där påminner om när chaffisen fick ett mess av honom och utan att tänka sig för ringde upp flertalet gånger utan att fatta varför Döv-Jocke bara klickade ned samtalen. Det garvar jag fortfarande åt.
Nej med döva människor är det mycket som är annorlunda, det är bara att anpassa sig helt enkelt.

Jag tycker att gränserna för frihet omdefinieras hela tiden. Jag menar, när jag gick på dagis var frihet för mig att få gå utanför den inhägnade gården själv, när jag blev lite äldre var frihet att få gå själv till skolan. Ytterligare några år senare var frihet att få åka själv till Solna centrum, sedan att få åka själv till stan. Plussa på ett par år till och frihet blev helt plötsligt att få åka utomlands själv, att få låna bilen själv. Nästa steg på frihetsstegen är självklart att skaffa ett eget boende...
Men vänta nu. Är inte allt det här egentligen olika grader av självständighet? Är självständighet och frihet egentligen en och samma sak?
Jag vet inte, och eftersom det är ett ämne man förmodligen skulle kunna skriva en avhandling i så tänker jag inte gräva ned mig djupare i det. Det var bara en tanke som slog mig, och hur långt kan man egentligen tänja gränserna för självständighet? Kommer man alltid kunna fortsätta att klättra uppåt på den där stegen eller kommer man stanna efter att man har bosatt sig där man vill, och gjort allt man vill? Kommer den där hisnande, berusande känslan av frihet att försvinna?
Många frågor men inga svar. Det får väl livet utvisa.

---

En annan sak som slog mig är hur handikappad man är utan vare sig lukt eller smak. Bäggedera har jag fått klara mig utan hela veckan, och det är faktiskt lite skrämmande. Har aldrig varit med om att det bara har försvunnit så totalt under en förkylning.
Jag har ingen aning om ifall jag stinker svett, eller om jag tar för mycket deo. Att äta känns helt meningslöst för det enda som skiljer vätska från mat är konsistensen. Nej det är riktigt jobbigt och jag skulle aldrig klara av att leva såhär på lång sikt. Jag håller på att bli tokig redan nu. Fast det positiva är ju att jag kan passa på att äta äckligt men nyttigt, och att allt som stinker helt plötsligt inte gör det längre. Det här var en jävel till förkylning.
Nu borde man kanske försöka sova lite, ska tydligen jobba natt. För säkerhets skull är det nog bäst att jag skippar parfymen då. Men vafan då, ska man behöva anpassa sina dagar bara för att sedan kasta om allting igen?