Schism - I know the pieces fit.

Hade btw nyss världens sjukaste "konversation" med morsan om vilket år grannen dog. Vi satt och skrek, och då menar jag verkligen skrek, "jag har rätt, du har fel" på varandra i en halvtimme ungefär, bara för att det till slut skulle krypa fram att jag såklart hade rätt. Väldigt moget måste jag säga, men vi är nog lika tjurskalliga på det där området. Fast årtal är jag bra på om jag kan förknippa dem med någon händelse, och jag sitter inte och gormar om jag inte är säker på min sak.

Lite uppdateringar kring det här med Djurgårdströjan också. De vill fota mig och grejer, så jag ska väl dra till klocktornet någon gång inom en snar framtid. Sjukt läskigt. Undrar vad de ska med den bilden till. Förmodligen till medlemstidningen. Vad sjukt, hur lyckas jag egentligen? Fast spännande är det.

Annars har det hänt ganska mycket sen jag skrev "på riktigt" senast och alla mina pengar försvinner på festande, dvs, krogen, garderober, cigaretter och alkohol, och jag varken dricker eller röker speciellt mycket. Det låter ganska sorgligt men vad fan, jag lägger hellre mina pengar på det än meningslösa, kommersiella klädesplagg som man spenderat tröstlösa timmar, med ont i fötterna, svettig och trängandes med tusen andra jobbiga människor för att hitta. Jag orkar aldrig köpa kläder längre. Det är tråkigt. Fast att jag verkligen behöver (=vill ha) nya kläder är en annan femma. Fick iofs ett nytt bankkort idag så jag kan handla på nätet, kanske kan vara ett alternativ? Fast kan spara in lite pengar om jag slutar med mitt "ett ciggpaket i veckan". Har haft konstant hosta, mer eller mindre, sen i november nån gång, vilket inte känns som ett bra tecken. Vad hände egentligen med den gamla kärfriska damen (alltså jag)? Vilket förfall... 

                             

Musse Hasselvall hamnade på 4-sitsen bredvid mitt med sitt kvinnliga sällskap i lördags när de gick på i Solna centrum, och när jag åkte hem från Kista. Han diskuterade Arn-filmerna med det kvinnliga sällskapet, och han hade stora kängor och en såndär lite mössa som inte går ner över öronen på sig. Han är ganska snygg på ett badboy-aktigt sättt, och alla som känner mig vet hur svag jag är för den typen. Jag kunde inte låta bli att kika lite på honom, eller glo kanske, vad vet jag. Han svarade med en riktig mördarblick. En sån ungefär.

Det är de små sakerna som gör det. Idag var väl en helt okej dag, lite allmänt seg sådär, men ändå helt okej. När jag kom hem från skolan ringde jag ålderdomshemmet igen, och äntligen händer något. De skulle skicka en blankett till mig, som jag i min tur skulle fylla i och när det är klart boka en tid med henne, alltså föreståndaren för demensavdelningen. Bara det gjorde min dag, det låter hyfsat hoppfullt även om jag inte vågar hoppas på något jobb alls. Iaf inte ett definitivt nej. Skulle verkligen betyda mycket för mig att få jobb där, att få jobba med människor på det sättet är precis rätt utmaning för mig och jag tror att jag skulle passa för det också. Även om det är svårt. Dessutom känns det som ett steg in i det som jag tycker är det absolut mest fascinerande som finns, dvs. vården. Hur som helst, när jag kollarde min inkorg hittade jag ett mejl från Djurgården, där det stod att jag har blivit utsedd till februari månads Djurgårdare, att jag har vunnit en signerad matchtröja och där jag fick frågan vilken storlek jag ville ha. Fattar fortfarande inte om det är ett skämt men det finns inget som tyder på det, har fått mejl från dem förut och det är från en dif.se adress men man vet ju aldrig. Är misstänksam mot sånt där av naturen, men blev hur glad som helst ändå. Jag vinner ju aldrig något annars, så någon gång ska väl vara första gången. Som om inte det räckte för min stilla lycka så har jag under kvällen kommit fram till att F och J befann sig på samma kryssning och därmed samma båt i lördags, och det är så jävla ironiskt att jag dör. De två människorna jag aldrig skulle sammanföra för allt i världen befann sig alltså under samma tak. Utan att de hade en aning om vem den andres existens eller närvaro, eftersom den enda gemensamma nämnaren egentligen heter Kristin. Guuud jag dör, jag dör av garv, det är bara för bra för att vara sant.... Det här kommer jag leva på i flera veckor, livets ironi is the shit!