Schism - I know the pieces fit.

Livet är lite som en proteinfraktionering. Det gäller att göra saker och ting i rätt ordning, annars blir resultatet inte det förväntade.

Och det här var fint sagt: "Den största kärlekshandlingen kan vara att ge upp det man älskar mest".

Satt för övrigt och läste lite lyrik idag, på inrådan av min moster. Fastnade i en bok med Nils Ferlins samlade verk. Gosch vad nördig jag är men poesi är ju kul. Det här var början på en mycket konstig "dikt":
"Niggern skriker i niggerbyn.
Niggern är alldeles svart i hyn.
Niggern är rädd och gråter.
Mycket illa det låter."

Har ingen aning om vad jag försöker säga med det här egentligen. Hej hopp 

Idag jobbade jag på riktigt för första gången någonsin. Kände mig som äkta arbetare när jag steg upp 5.30 på en söndag och gick ut innan gryningen när inte en enda jävel på hela jorden var vaken förutom jag. Jag och fåglarna. Så kändes det iaf. Hur som helst så tog jag mig till min nya arbetsplats ålderdomshemmet. Själva introt gick väl helt okej trots typ två timmars sömn, gamlingarna är faktiskt helt underbara och de förgyller verkligen min vardag. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad som får ha ett sånt här arbete där jag faktiskt lär mig saker som jag kan ha nytta av i framtiden eftersom det är vården jag vill jobba inom, jag får jobba med helt fantastiska människor, alltså personalen inkluderad, och det är inte heller något enformigt eller stillasittande jobb. I like it. Antar att man inte kan vara speciellt pryd för att passa för det men det är jag inte heller. Har ju tystnadsplikt men man får se en hel del, så mycket kan jag säga. Mycket elände, men även mycket värme mitt uppe i allt som gör det värt allting. Jag får inte lyfta eller lägga om sår eftersom jag inte har utbildning, men det är förhoppningsvis bara att ta en kurs för hur sjukt det än låter vill jag också stå där med kompresser och NaCl i högsta hugg, det äcklar mig inte alls. Inte ens lukten av ålderdomshem får mig att rynka på näsan längre, blev nog lite härdad under min prao för ett par år sen. Man vänjer sig faktiskt rätt fort. Jag frågar och frågar och frågar och de tycker säkert att jag är skitjobbig men jag vill verkligen lära mig, och lärt mig lite har jag nog gjort även om det bara har gått en dag. Har numera bättre koll på CRP och vad uska är tex, älskar sjukvårdsslang som ingen annan fattar hihi. Hittar fortfarande knappt ut ur avdelningen eftersom den är rätt stor, men whatever. Har fått höra av ganska många vid det här laget att jag passar att jobba med människor, och jag hoppas verkligen att det är så för jag tycker verkligen om det. Känns som att jag bara sitter och babblar på  för mig själv när jag tex. ska mata någon, men ändå känns det som att det ger någon form av själsligt utbyte som inte riktigt går att förklara. Så det känns bra bra bra, får se när nästa jobbdag blir, har inte bokat något än för jag fattar verkligen inte det där schemat. Men det här behöver jag, så att jag får lite annat att tänka på helt enkelt.