I am guilty, but not to blame
Just nu vill jag inget annat än hoppa av och skita i det här jävla pluggandet. Det förstör ju allt för mig. Om man ska plugga heltid bör man nog gå in för det till 100 % och känna sig motiverad till 100 % men det gör jag ju inte. Jag vill inget annat än krypa ned i famnen på en person som jag tycker väldigt mycket om, men tror ni jag hinner träffa honom? Nej, för det kommer alltid något emellan. Jag saknar honom så mycket och det blir så fel jämt att tårarna aldrig slutar rinna men vad kan jag göra åt saken?
Inte blir det lättare att fokusera på skolan då heller. Jag har faktiskt ett liv utanför skolan men det hinner jag ju inte med och det gör mig nästintill deprimerad. Centrala nervsystemet hit och mag-tarmkanalen dit. Just nu kunde jag inte bry mig mindre. Kan inte ta in något alls i min snurriga hjärna hur mycket jag än pluggar och kommer garanterat att kugga på anatomitentan. Inte för att jag är dum i huvudet, utan för att jag helt enkelt inte kan gå in för det, hur mycket jag än försöker. Fast det känns inte som det spelar någon större roll just nu.
Ska jag vara ärlig så började jag nog till stor del att plugga bara för att jag inte orkade göra min pappa besviken en gång till, samtidigt som jag vet att min mamma blir besviken på mig eftersom jag bara kommer att bli syrra, en jävla medelmåtta i hennes ögon. Hur jag än gör så blir det ju fel någonstans och jag orkar inte.
Jag är så förvirrad. Borde nog ta ett studieuppehåll eller nåt, men känns inte så lyckat att göra det efter ett halvår. Kanske borde börja plugga till något helt annat, journalist kanske? Usch jag vet ingenting och det stör mig något fruktansvärt. Har ingen kontroll alls och det känns inte som att jag kommer att återfå den inom en överskådlig framtid heller....
Åh, kristin. vet att du kommer klara det om du vill. Vet precis hur det känns, ibland är jag inte alls motiverad, inte för fem öre. Allt känns bara tråkigt och jobbigt och man måste göra massa uppoffringar man inte vill göra. men se på mig, trots att jag legat efter typ hela tiden är jag nu ikapp och har nästan klarat halva utbildningen redan. Fast om det inte är detta du vill göra, så kanske du inte ska det. Men kärleken hinns med ändå, det lovar jag, man måste bara ha lite tålamod och planeringsförmåga.
Det har du ju faktiskt rätt i :) Jag fattar inte varför jag ska hålla på och noja så mycket när jag vet att det är människor jag vill jobba med. Vissa dagar känns allt bara så himla fel men jag ska klara det, jag måste bara ge mig fan på det helt enkelt. Förr eller senare så. Vi ska fasiken klara det båda två, så är det ju bara :)