Schism - I know the pieces fit.

M. Sternocleidomastoideus. Jag börjar få kläm på den nu. Har verkligen hakat upp mig på den satans muskeln. Den fastnade direkt av någon anledning och nu har jag börjat använda den som svordom när jag typ slår i tån och liknande.
Borde verkligen plugga nu när jag slapp jobba, men har så galet svårt att fokusera på kvällarna. Eftermiddagar funkar mycket bättre. Kan ju inte pressa in allt på en gång liksom.
Det märks att man ändå har tagit in något, speciellt när man sover. Förra natten drömde jag att jag träffade en varelse som bestod av enbart spongiös benvävnad. Jag blev förbannad och skrek att det var omöjligt men den där jäveln bara sa emot mig. Haha vet inte riktigt hur det ska tolkas, men det var en ganska obehaglig dröm måste jag säga.
Nej, tack och lov att en av mina favoritmänniskor i den här världen just nu kommer hit imorgon bitti efter jobbet. Då kanske man får tillfälle att praktisera sina anatomikunskaper.
Vilken jävla nörd jag börjar bli.



Vakcert, mycket vackert

Fast allt är inte guld och gröna skogar måste jag erkänna. Jag har lite smått panik inför anatomimuntan på fredag, för jag har inte hunnit plugga mycket till den kan jag ju bara säga. Jag har börjat tvivla på om jag alls är redo för att plugga när jag inte kan prioritera det, och jag har lite svårt att finna mig i en roll som sjuksköterska när jag alltid har sett mig som läkare. 
Jag kan inte sätta ord på det, men alla känns så jävla ambitiösa och duktiga. Jag dräller alltid in en halvtimme för sent, ofta i fel föreläsningssalar dessutom. Jag hinner aldrig plugga eftersom jag prioriterar allt annat före det.
Jag har svårt att stanna upp och pusta ut, för det känns inte okej. Jag måste jobba för jag vill kunna försörja mig själv trots att jag inte behöver det. Jag vill umgås med folk hela tiden för jag vill ha ett liv trots att jag vet att jag egentligen inte hinner. Jag måste känna mig duktig och aktiv.
Egentligen borde jag vara hur lycklig som helst. Jag älskar mitt umgänge och min livssituation som den ser ut. Jag fyller 20 fucking år om en en vecka och livet leker. Men gör det verkligen det? Varför kan jag aldrig slappna av och lära mig att tycka om mig själv för?
Jag har egentligen allt jag behöver i mitt liv just nu. Det enda jag önskar mig i födelsedagspresent är bättre självkänsla. Och en viss person såklart, inslagen presentpapper haha.
Nej jag blir tokig. Jag har inte tid för några tvivel i mitt liv....

Åh, har haft en helt perfekt helg.
Har druckit precis lagom, kommit hem tidigt och bara haft det himla trevligt.  

Fredag- novispub på Sophiahemmet. Sjukt trevligt. Blev uppraggad av en sjöman från Försvarshögskolan, så jäkla roligt. Nobben såklart, för tillfället har jag redan mitt på det torra vilket är galet skönt när man går ut. Träffade för övrigt pizzabagaren från Västra skogen på tuben hem, också så jäkla roligt. Jag har tydligen en stående inbjudan dit med gratis käk och dryck, det ni!

Lördag - firmafest med Aleja. Så sjukt rolig dag. Jag inledde den som den vandrande katastof jag är; när jag skulle slänga ut en cigg från Dannes bil åkte den in i håret på mig, ned under sätet och brände såklart hål. Tog det som ett tecken på att jag inte ska röka alls, vilket jag inte gör heller. Hur som helst så gick resten av dagen i samma tecken. Efter lunchen på Tyresö begav sig vår "chartrade" buss iväg mot Grönan där vi spenderade hela dagen med att dricka öl, utöva femkamp, dricka ännu mera bira och åka lite Insane och Tilt.
Hade hur roligt som helst, hade inte träffat alla innan men alla människor som jobbar där är tamejafan helt galna eller helt bombade. Länge sedan jag garvade så mycket kan jag bara säga. Fast mot slutet av dagen blev det lite jobbigt med alla nyp i magen, höfterna, rumpan och gud vet vad. Att umgås med så mycket män tar på krafterna.

Söndag - planering av Inas och min gemensamma 20-årsfest samt middagen. På lördag smäller det! Shit vad jag längtar. Tror och hoppas att det kommer bli jävla lyckat, med tanke på hur mycket planering och energi vi har lagt ner på det här. Stort också för den delen. Runt 50 pers. räknar jag med, minst. I mitt hus! Börjar nästan flippa ur för det. Men som sagt så fyller man bara 20 en gång. Lite synd bara att det är mycket som man måste kompromissa om när man är två, som t.ex. vilka gäster som ska komma... Men sånt är livet antar jag.
Sedan har jag spenderat det senaste dygnet hos världens finaste Nynäspojke och jag fattar inte varför jag ska hålla på och nojja så mycket för. Det blev ju ett helt perfekt avslut på en helt perfekt helg.

Så skönt att ta det såhär lugnt till skillnad mot hur jag brukar festa. Då slipper man blåmärken som täcker hela skinkorna haha. Förra helgen var iofs också en höjdare men det blir svårt att toppa den här. Förhoppningsvis lyckas nästa helg med det.

Jag tycker om nätter.
Sitter här och myser ensam i villan, med regnet smattrandes mot rutan, Aerosmith i högtalarna och en kopp rabarber-och vaniljte i handen.
Att jag är galet trött efter både plugg och jobb, att jag precis missade bussen och fick för mig att traska en bit i regnet med tygskor och utan jacka, att jag svullade ner mig i choklad när jag kom hem och insåg hur mycket disk jag hade att ta itu med sådär i början på natten, inget av det verkar spela så stor roll just nu.
Inte heller all beslutsångest jag har inför morgondagen och hela helgen (har att välja mellan rockabillykväll på Debaser, Uppsalatripp, utgång, två kräftskivor samt att bara dra från allt och köra på en spahelg med familjen) spelar någon roll.
Alla sjuka tankar, all ångest och alla måsten som snurrar runt i skallen på mig konstant spelar någon som helst roll.
Alla problem kan vänta till morgondagen.  
Världens underbaraste snubbe ska ju smita tidigt från jobbet och komma hit. Jag måste vara världens lyckligaste människa. Kanske bara här och nu, kanske bara för en kort, kort stund. Kanske alldeles för kort. Låt gå för det då. Lyckan blir inte mindre för det.
Fan vad jag tycker om nätter.