All I had I lost in the flood
Inte för att jag är något klädfreak på något sätt men gud vilken perfekt klänning jag hittade på Topshops hemsida. Den är bara ska jag ha på mig på nyår!
Tell me lies, tell me sweet little lies
Om man har en tiger-skjorta och en slips som hänger och skräpar i ens garderob och som tillhör en person som man helst inte vill bli påmind om vill man ju helst göra sig av med dem fort som fan. Man undrar om man ska sälja dem på nätet, klippa sönder skiten, lämna in dem till läkarmissionen eller bara slänga dem. Man undrar om man tjänar nåt på att behärska sig och behålla de där jävla plaggen för att till slut lämna tillbaka dem en vacker dag, och faktum är att nu så tror jag faktiskt att man gör det. Det handlar helt enkelt bara om hur man gör det.
Mitt heta tips är att göra en tight strypsnara av slipsen runt skjortkragen; ägaren kommer definitivt bli imponerad av din uppfinninsrikedom och kanske t.o.m. tycka att det är ganska coolt och roligt, och vips så känns det faktiskt som att man har vunnit någonting. Lite respekt kanske.
Men vad tusan vet jag? Jag menar det var ju inte som satt och luktade länge, länge på den där skjortan innan jag kom mig för att lämna ifrån mig den...
I kept the right ones out, and let the wrong ones in
Jag börjar lessna totalt på alla dessa grupparbeten vi har i skolan hela jäkla tiden. Jag förstår inte riktigt syftet alltså. Å ena sidan har det under hela min skoltid poängterats hur viktigt det är att vara individualist och att kunna jobba självständigt, medan det å andra sidan självklart är jätteviktigt att kunna samarbeta. Kanske handlar det om yrket i sig, att man måste kunna jobba i ett vårdteam med både läkare och uskor och allt vad det nu är.
Fast gudarna ska veta att det inte är lätt när den enda killen i gruppen, och som dessutom råkar vara yngst av alla, också är den som ska bossa och bestämma över allt och över alla. Eftersom allt jag säger ändå är helt fel och värdelöst är det ju lika bra att jag håller käften och skiter i det här arbetet totalt, för vem vill ha min värdelösa arbetsinsats anyway?
Nej men ärligt talat, det är inte så jäkla kul när en person tar över allt, går in och petar i allas texter, är sjukt överambitiös, blir småsur om man inte vill spendera hela jäkla dagen i skolan, lägger ned alldeles för mycket energi på lätta saker och dessutom tar på sig allt arbete själv. Visst, skönt kanske man tänker då men det här handlar inte om att glida runt på ett bananskal och låta någon annan göra jobbet åt en. Det är fan inte vad jag vill iaf.
Jag börjar bara bli så trött på allting. Nästan så att jag blir sugen på att byta bana helt. Kriminologi kanske, hur låter det? Jag blev jättesugen helt plötsligt bara på att börja läsa det på SU, men det är bara ytterligare ett sånt där ryck som jag kan få ibland.
Nej alltså även om jag tycker om den här snubben som person så är han otroligt jobbig att samarbeta med. Det värsta av allt och om faktiskt inte slog mig förrän idag, är sättet han har att vifta bort en med handen när man säger något samtidigt som han sitter och läser något uppenbarligen "jätteviktigt." Som att man var en liten fluga eller ett allmänt irritationsobjekt som det inte är värt att lägga någon mer energi än så på. Han får mig att känna mig som en jäkla meningslös idiot som inte fattar någonting och inte har något vettigt att komma med eller bidra med.
Jävla män alltså! Jag är så jävla trött på dem allihopa. Han påminner mig om en arbetsledare jag har som inte tycker om mig alls och som idiotförklarar mig genom att alltid förklara för mig var Haninge ska köras ut. Som att jag inte visste det! Jag har fan jobbat där i ett och ett halvt år och Haninge ska ut varje kväll. Så jävla tröglärd är jag inte även om jag ser ut att vara det.
Och jävla män som inte kan tolka signaler, jävla män som inte kan läsa kroppsspråk, jävla män som inte kan ge sig nån gång, jävla män som dyker upp från ingenstans när man tror att allt börjar lägga sig, jävla män som håller på och krånglar!
Jag tror jag ska bli nunna alltså, alternativt lebb. Idol-Mariette är ju sjukt het om inte annat.
Fast gudarna ska veta att det inte är lätt när den enda killen i gruppen, och som dessutom råkar vara yngst av alla, också är den som ska bossa och bestämma över allt och över alla. Eftersom allt jag säger ändå är helt fel och värdelöst är det ju lika bra att jag håller käften och skiter i det här arbetet totalt, för vem vill ha min värdelösa arbetsinsats anyway?
Nej men ärligt talat, det är inte så jäkla kul när en person tar över allt, går in och petar i allas texter, är sjukt överambitiös, blir småsur om man inte vill spendera hela jäkla dagen i skolan, lägger ned alldeles för mycket energi på lätta saker och dessutom tar på sig allt arbete själv. Visst, skönt kanske man tänker då men det här handlar inte om att glida runt på ett bananskal och låta någon annan göra jobbet åt en. Det är fan inte vad jag vill iaf.
Jag börjar bara bli så trött på allting. Nästan så att jag blir sugen på att byta bana helt. Kriminologi kanske, hur låter det? Jag blev jättesugen helt plötsligt bara på att börja läsa det på SU, men det är bara ytterligare ett sånt där ryck som jag kan få ibland.
Nej alltså även om jag tycker om den här snubben som person så är han otroligt jobbig att samarbeta med. Det värsta av allt och om faktiskt inte slog mig förrän idag, är sättet han har att vifta bort en med handen när man säger något samtidigt som han sitter och läser något uppenbarligen "jätteviktigt." Som att man var en liten fluga eller ett allmänt irritationsobjekt som det inte är värt att lägga någon mer energi än så på. Han får mig att känna mig som en jäkla meningslös idiot som inte fattar någonting och inte har något vettigt att komma med eller bidra med.
Jävla män alltså! Jag är så jävla trött på dem allihopa. Han påminner mig om en arbetsledare jag har som inte tycker om mig alls och som idiotförklarar mig genom att alltid förklara för mig var Haninge ska köras ut. Som att jag inte visste det! Jag har fan jobbat där i ett och ett halvt år och Haninge ska ut varje kväll. Så jävla tröglärd är jag inte även om jag ser ut att vara det.
Och jävla män som inte kan tolka signaler, jävla män som inte kan läsa kroppsspråk, jävla män som inte kan ge sig nån gång, jävla män som dyker upp från ingenstans när man tror att allt börjar lägga sig, jävla män som håller på och krånglar!
Jag tror jag ska bli nunna alltså, alternativt lebb. Idol-Mariette är ju sjukt het om inte annat.
I wish I'd never seen your face
Här sitter jag och är bakis såhär dagen innan en tenta. Det känns ju lovande. Det blev lite senare igår än vad som var tanken trots att jag fick skjuts men vad gör man inte för sina nära och kära? Blev två vändor med bil in till stan denna onsdagsnatt men huvudsaken är ju att alla mår bra. En tenta känns jäkligt, jäkligt oviktig i jämförelse med mina vänner.
Det var iaf en kul kväll. Har börjat umgås med två gamla polare från grundskolan och herregud vilket gäng vi utgör... Stefan, Viktor, Ylva och jag i en och samma bil innebär att alla babblar och babblar i munnen på varandra för alla har bara så himla mycket att säga och berätta. Det är så underbart när det klickar på det sättet tycker jag och att man bara kan sitta och diskutera allt mellan psykologi och musik in i det oändliga.
Jag var på så himla bra humör och så himla glad och kände mig så himla levande på nåt sätt hela kvällen. För första gången på länge faktiskt.
Mitt problem är ju att jag vill ha det jag inte kan få... Jag vet inte hur man gör för att släppa någon helt samtidigt som jag inte klarar av att hela tiden bli påmind om vad jag missar. Jag önskar att jag var så stark att jag bara kune vända ryggen till och fokusera mina tankar på mer väsentliga saker. Jag är så dålig på sånt här.
Jag borde ju om något känna mig populär och uppskattad. Har tre snubbar efter mig som jag verkligen visar sin uppskattning gentemot mig men jag kan inte ta till mig det. Ingen av dem är ju han och ingen av dem är vad jag vill ha... Vad är det då för mening med det?
Jag vill bara vara ensam och jag vill att folk låter mig vara ifred. Jag vill inte att folk får en massa jobbiga känslor för mig för jag vill inte såra någon. Jag vet väl mycket väl själv hur fruktansvärt ont det gör att bli sårad av någon man tycker om. Det är inte något jag vill utsätta någon annan för men det är ändå vad jag helt omedvetet lyckas göra mot dessa stackars män.
Om de bara visste... Jag är inte bra och de borde aldrig ha sett åt mitt håll från första början.
Jag kan bara säga som Roddan:
"You stole my heart and that's what really hurt"
Det var iaf en kul kväll. Har börjat umgås med två gamla polare från grundskolan och herregud vilket gäng vi utgör... Stefan, Viktor, Ylva och jag i en och samma bil innebär att alla babblar och babblar i munnen på varandra för alla har bara så himla mycket att säga och berätta. Det är så underbart när det klickar på det sättet tycker jag och att man bara kan sitta och diskutera allt mellan psykologi och musik in i det oändliga.
Jag var på så himla bra humör och så himla glad och kände mig så himla levande på nåt sätt hela kvällen. För första gången på länge faktiskt.
Mitt problem är ju att jag vill ha det jag inte kan få... Jag vet inte hur man gör för att släppa någon helt samtidigt som jag inte klarar av att hela tiden bli påmind om vad jag missar. Jag önskar att jag var så stark att jag bara kune vända ryggen till och fokusera mina tankar på mer väsentliga saker. Jag är så dålig på sånt här.
Jag borde ju om något känna mig populär och uppskattad. Har tre snubbar efter mig som jag verkligen visar sin uppskattning gentemot mig men jag kan inte ta till mig det. Ingen av dem är ju han och ingen av dem är vad jag vill ha... Vad är det då för mening med det?
Jag vill bara vara ensam och jag vill att folk låter mig vara ifred. Jag vill inte att folk får en massa jobbiga känslor för mig för jag vill inte såra någon. Jag vet väl mycket väl själv hur fruktansvärt ont det gör att bli sårad av någon man tycker om. Det är inte något jag vill utsätta någon annan för men det är ändå vad jag helt omedvetet lyckas göra mot dessa stackars män.
Om de bara visste... Jag är inte bra och de borde aldrig ha sett åt mitt håll från första början.
Jag kan bara säga som Roddan:
"You stole my heart and that's what really hurt"