Du får inte rör vid mitt hjärta som om allt var uppenbart
Haha gud, jag borde verkligen byta abonnemang. Nu är min mobilräkning uppe i 600 spänn per månad, och inte för att det är så överdrivet mycket men det borde ju helt klart gå att komma undan billigare.
För en femhundring brukar man ju kunna ringa och messa gratis till alla, undrar om Telia också har så? Frågan är då, är det värt det? Det är ju fan kärleken som har kostat på, bokstavligen...
If you love me let me go
So save your breath I will not hear
I think I made it very clear
You couldn't hate enough to love
Is that supposed to be enough?
I only wish you weren't my friend
Then I could hurt you in the end
I never claimed to be a Saint
My own was banished long ago
It took the death of hope to let you go
So break yourself against my stones
And spit your pity in my soul
You never needed any help
You sold me out to save yourself
And I wont listen to your shame
You ran away you're all the same
Angels lie to keep control
My love was punished long ago
If you still care, don't ever let me know
I think I made it very clear
You couldn't hate enough to love
Is that supposed to be enough?
I only wish you weren't my friend
Then I could hurt you in the end
I never claimed to be a Saint
My own was banished long ago
It took the death of hope to let you go
So break yourself against my stones
And spit your pity in my soul
You never needed any help
You sold me out to save yourself
And I wont listen to your shame
You ran away you're all the same
Angels lie to keep control
My love was punished long ago
If you still care, don't ever let me know
Be careful what you wish for, 'cause you just might get it all.
"Handlingar har en elasticitet som inte finns hos etiska omdömen."
Så himlans sant, fastnade för det citatet i den väldigt omtalade boken "Gomorra" som handlar om den Neapolitanska camorran och som jag började läsa idag.
Jag menar, man kan ha sina väldigt bestämda moraliska värdegrunder men när det väl kommer till kritan är det väldigt lätt att svika sig själv. Jag tänker själv på en väldigt specifik situation som jag var med om för inte så länge sedan, där jag visste vad jag tyckte och vad jag borde göra men i slutändan så vann nyfikenheten över mitt omdöme. Inte speciellt ovanligt tror jag.
Jag antar att det beror på hur stark övertygelsen är, och på något omedvetet sätt väger man väl det mot sin egen nyfikenhet.
Hur som helst så tänkte jag ha en helt mansfri vecka med start idag. Får se hur det går, men jag tror att det kan vara bra för mig.
Så himlans sant, fastnade för det citatet i den väldigt omtalade boken "Gomorra" som handlar om den Neapolitanska camorran och som jag började läsa idag.
Jag menar, man kan ha sina väldigt bestämda moraliska värdegrunder men när det väl kommer till kritan är det väldigt lätt att svika sig själv. Jag tänker själv på en väldigt specifik situation som jag var med om för inte så länge sedan, där jag visste vad jag tyckte och vad jag borde göra men i slutändan så vann nyfikenheten över mitt omdöme. Inte speciellt ovanligt tror jag.
Jag antar att det beror på hur stark övertygelsen är, och på något omedvetet sätt väger man väl det mot sin egen nyfikenhet.
Hur som helst så tänkte jag ha en helt mansfri vecka med start idag. Får se hur det går, men jag tror att det kan vara bra för mig.
All the deepest blues are black
Ursäkta om jag låter något ego och narcissistisk när jag säger det här, men jag börjar bli lite less på att mer eller mindre alla killar jag träffar antingen försöker få mig i säng eller så blir de kära i mig (speciellt de riktigt konstiga).
Smickrande, visst, men samtidigt väldigt kränkande och jobbigt. Jag är så dålig på att hantera det också, så det blir mest pannkaka av alltihop.
Så får man höra att man leker med folks känslor, men det är väl knappast jag som leker när jag inte direkt anstränger mig för att förföra någon överhuvudtaget. Eller?
Jag tror dessutom att det här är en situation som de flesta kan känna igen sig i, men som man kanske inte riktigt vågar beröra just för att det känns så ego och har något av tabu över sig.
Jag vet inte, men det kanske är omöjligt att bara vara kompis med de flesta killar? Det kanske alltid kommer att finnas någon typ av spänning där? Inte för att det uteslutande gäller alla män, men jag har verkligen börjat bli en tvivlare den senaste tiden....
Smickrande, visst, men samtidigt väldigt kränkande och jobbigt. Jag är så dålig på att hantera det också, så det blir mest pannkaka av alltihop.
Så får man höra att man leker med folks känslor, men det är väl knappast jag som leker när jag inte direkt anstränger mig för att förföra någon överhuvudtaget. Eller?
Jag tror dessutom att det här är en situation som de flesta kan känna igen sig i, men som man kanske inte riktigt vågar beröra just för att det känns så ego och har något av tabu över sig.
Jag vet inte, men det kanske är omöjligt att bara vara kompis med de flesta killar? Det kanske alltid kommer att finnas någon typ av spänning där? Inte för att det uteslutande gäller alla män, men jag har verkligen börjat bli en tvivlare den senaste tiden....
Jag vill vara luft
Gud vad jag känner mig irriterad, sårad, ledsen och besviken. Men jag har börjat vänja mig. Är det verkligen såhär det ska vara att ha en nära relation till en annan människa?
Jag tycker det går upp och ned som en värsting till berg-och-dalbana, och det varje vecka dessutom. Ena dagen är allt perfekt och nästa går man omkring och surar för något, så löser man det och så är man tillbaka i samma spår igen.
Jag vet inte om jag pallar med det här. Just nu har jag mest lust att gå över till serben och be honom trycka upp mig mot en halvfärdig vägg i det där förbannade huset. Fy skäms på mig men jag kan inte sluta flörta med honom, han påminner mig så mycket om Tysken. The love of my life hehe.
Det är ju dessutom typiskt att alla killar ska dyka upp nu när man är upptagen eller vad man nu ska kalla det. Det slår ju för tusan aldrig fel, och det gör mig bitter för jag vill alltid ha hela kakan och äta den. Bara på min egen gata har jag två potentiella ragg, hur tajmat är inte det liksom? Att jag överhuvutaget tänker såhär är väl dessutom ett extremt dåligt tecken, men när man inte kan finna den där stabiliteten är det naturligt för mig att söka förströelse på annat håll.
Nej jag blir less bara. Den här veckan har varit en sådan där väldigt, väldigt hektisk vecka igen när jag inte har hunnit vara hemma en enda kväll eller dag heller för den delen. Har jobbat i Jordbro igen vilket också har inneburit uppstigning vid fem varje morgon, sedan har jag suttit och larmat snusstockar och dragit av glitteröverdrag av absolut-flarror samt lyft en himla massa vilket också innebär att min rygg är lite knasig just nu.
Inte för att jag klagar, men det har varit tungt, det har det. Saknar verkligen Posten så mycket att det gör ont i hjärtat på mig och så att tårarna bränner bakom ögonlocken. Tomteboda framstår dessutom som ett universitet med högutbildad överklass i jämförelse med det där lagret. Shit vad grova de är i käften! Jag är inte den som är den liksom, det krävs en del för att chocka mig men herrejesus säger jag bara om jargongen. Jag blir fan äcklad.
Sedan inledde jag veckan väldigt bra också med att supa till lite vilket har börjat bli ett rutinmässigt sätt att lyxa till måndagarna lite. Är inte så himla smart dock, det kan jag intyga, speciellt inte när man ska upp ett par timmar senare.
Har flängt runt här och där och busat vilket har resulterat i att jag har bangat ur alla erbjudanden jag har fått både igår och idag. Jag känner mig så tråkig men jag pallar ju ingenting. Drar väl hem till grannen som vanligt bara för att det ska bli något av den här fredagskvällen....
Jag tycker det går upp och ned som en värsting till berg-och-dalbana, och det varje vecka dessutom. Ena dagen är allt perfekt och nästa går man omkring och surar för något, så löser man det och så är man tillbaka i samma spår igen.
Jag vet inte om jag pallar med det här. Just nu har jag mest lust att gå över till serben och be honom trycka upp mig mot en halvfärdig vägg i det där förbannade huset. Fy skäms på mig men jag kan inte sluta flörta med honom, han påminner mig så mycket om Tysken. The love of my life hehe.
Det är ju dessutom typiskt att alla killar ska dyka upp nu när man är upptagen eller vad man nu ska kalla det. Det slår ju för tusan aldrig fel, och det gör mig bitter för jag vill alltid ha hela kakan och äta den. Bara på min egen gata har jag två potentiella ragg, hur tajmat är inte det liksom? Att jag överhuvutaget tänker såhär är väl dessutom ett extremt dåligt tecken, men när man inte kan finna den där stabiliteten är det naturligt för mig att söka förströelse på annat håll.
Nej jag blir less bara. Den här veckan har varit en sådan där väldigt, väldigt hektisk vecka igen när jag inte har hunnit vara hemma en enda kväll eller dag heller för den delen. Har jobbat i Jordbro igen vilket också har inneburit uppstigning vid fem varje morgon, sedan har jag suttit och larmat snusstockar och dragit av glitteröverdrag av absolut-flarror samt lyft en himla massa vilket också innebär att min rygg är lite knasig just nu.
Inte för att jag klagar, men det har varit tungt, det har det. Saknar verkligen Posten så mycket att det gör ont i hjärtat på mig och så att tårarna bränner bakom ögonlocken. Tomteboda framstår dessutom som ett universitet med högutbildad överklass i jämförelse med det där lagret. Shit vad grova de är i käften! Jag är inte den som är den liksom, det krävs en del för att chocka mig men herrejesus säger jag bara om jargongen. Jag blir fan äcklad.
Sedan inledde jag veckan väldigt bra också med att supa till lite vilket har börjat bli ett rutinmässigt sätt att lyxa till måndagarna lite. Är inte så himla smart dock, det kan jag intyga, speciellt inte när man ska upp ett par timmar senare.
Har flängt runt här och där och busat vilket har resulterat i att jag har bangat ur alla erbjudanden jag har fått både igår och idag. Jag känner mig så tråkig men jag pallar ju ingenting. Drar väl hem till grannen som vanligt bara för att det ska bli något av den här fredagskvällen....
Fredagskul!
Alltså visst, det kanske märks att jag aldrig har bott i en "dålig" förort och att jag är van vid de fiinfiiina villorna här men jag tyckte att den här lappen som satt på porten till Adrians brorsas lägenhet var sjukt rolig. Trevlig helg!
Drained and blue, I bleed for you
Gode gud vad jag är uttråkad! Förut brukade jag älska att vara ensam hemma och bara kunna ta det lugnt med mig själv men jag vette tusan vad som har hänt. Jag antar att jag har vant mig vid att ha någon runt omkring mig hela tiden för det här håller på att driva mig till vansinne.
Lite läskigt är det, för jag vill kunna uppskatta ensamheten också och kunna vara helt oberoende. Inget bra tecken det här.
Då har jag dessutom bara varit ensam sedan igår och då var ju tjejerna här. Nej det här håller inte. Antingen drar jag hit Tobbe eller så får min älskling helt ekelt bli frisk och komma och hålla mig sällskap! Alternativt raggar jag upp någon av serberna som håller på att bygga ett alldeles för högt hus på trädgården bredvid vår, men det känns inte som det smartaste jag skulle kunna göra just nu. Kanske bara helt enkelt ska ta mig ett bad istället....
Inget jobb idag heller. Har bara jobbat 8 timmar den här veckan och de 8 timmarna är fördelade på 2 nätter på Posten. Alltid lika spännande med de där nattpassen, och alltid lika roligt när chaffisens arbetsledare börjar ragga på mig.
Hur som haver, på påskafton tänkte jag iaf dra ihop lite folk. Vill inte att det ska bli någon jävla galen drägg-fest där man hittar knivar och körsbärstomater och lussebullar och kaksmulor och sperma lite här och där i hela huset. Bara ett par stycken, de allra närmaste och folk som jag vet att jag kan lita på den här gången. Det brukar låta så ja...
Lite läskigt är det, för jag vill kunna uppskatta ensamheten också och kunna vara helt oberoende. Inget bra tecken det här.
Då har jag dessutom bara varit ensam sedan igår och då var ju tjejerna här. Nej det här håller inte. Antingen drar jag hit Tobbe eller så får min älskling helt ekelt bli frisk och komma och hålla mig sällskap! Alternativt raggar jag upp någon av serberna som håller på att bygga ett alldeles för högt hus på trädgården bredvid vår, men det känns inte som det smartaste jag skulle kunna göra just nu. Kanske bara helt enkelt ska ta mig ett bad istället....
Inget jobb idag heller. Har bara jobbat 8 timmar den här veckan och de 8 timmarna är fördelade på 2 nätter på Posten. Alltid lika spännande med de där nattpassen, och alltid lika roligt när chaffisens arbetsledare börjar ragga på mig.
Hur som haver, på påskafton tänkte jag iaf dra ihop lite folk. Vill inte att det ska bli någon jävla galen drägg-fest där man hittar knivar och körsbärstomater och lussebullar och kaksmulor och sperma lite här och där i hela huset. Bara ett par stycken, de allra närmaste och folk som jag vet att jag kan lita på den här gången. Det brukar låta så ja...
Klockan slår...
Stoppa pressarna! Väldssensation här på min alldeles egna blogg! För såhär ser nämligen Järnkaninen ut utan sitt huvud.
Nej men seriöst Alex, ta på dig huvudet för tusan! Du skrämmer ju skiten ur de stackars ungarna...
Nej men seriöst Alex, ta på dig huvudet för tusan! Du skrämmer ju skiten ur de stackars ungarna...
Skönaste!
Windows down, Bass up.
Any complaints?
If so, get the fuck outta my car!
Any complaints?
If so, get the fuck outta my car!
One more time around might make it
Är det för mycket begärt att bli tagen seriöst när man är förbannad?
Det är väl det absolut minsta jag kan kräva tillbaka; den respekt som jag visar.
Om jag lackar ur så visar jag det utan att ta någon hänsyn till dig.
Jag tänker inte tolerera att bli nedtryckt på något sätt.
Om du vill ha mig, får du fan kämpa lite för det...
Det är väl det absolut minsta jag kan kräva tillbaka; den respekt som jag visar.
Om jag lackar ur så visar jag det utan att ta någon hänsyn till dig.
Jag tänker inte tolerera att bli nedtryckt på något sätt.
Om du vill ha mig, får du fan kämpa lite för det...
We gotta make ends meet before we get much older
Vad är kärlek egentligen? Är det inte så att det inte är något annat än ren och skär psykologi? Vad oromantiskt det låter, men ibland undrar jag om det inte är så det står till ändå.
Jag menar, oftast är det ju så att om en person börjar visa intresse för en så börjar man bli intresserad tillbaka. Är det kärlek då eller är det psykologi?
Ibland undrar jag om det bara har varit en illusion att jag har gillat de killar jag har träffat. Oftast är det ju faktiskt de som väljer mig och kommer till mig, istället för tvärtom. Jag tycker iofs om det, men har man någon valfrihet då?
Jag blir helt galen av de här tankarna, jag kanske inte har någon egen fri vilja egentligen?
En annan sak jag av någon anledning har hakat upp mig på nu är åldersfixeringen i Sverige. Jag ser mig själv som väldigt åldersliberal när det kommer till kärlek och vänner, och skulle ärligt talat kunna se mig själv tillsammans med en 40-plussare så länge det känns rätt. Jag diskuterade det där med morsan också och hon tyckte att det skulle vara okej, hon snackade tom. om att fixa ihop mig med någon 48-årig ortoped som tydligen är nyskild. Haha inte för att det lär hända men ändå.
Jag menar det skulle ju ha varit skillnad om jag hade varit 15 bast men nu ser jag mig själv som en vuxen människa som kan stå för mina egna val. Jag vet hur samhället ser på sådana typer av förhållanden men jag tycker det är så charmigt med udda par, och då menar jag inte bara udda rent åldersmässigt.
Satt och tänkte på det på tuben hem inatt när jag såg alla udda par där och antar att jag själv skulle kunna klassa in mig där ibland. Jag vet hur svårt det är att inte ta till sig av det folk säger om ens kille som inte ens är relevant men jag börjar lära mig att ignorera det där nu.
Man måste vara förbannat stark för att ha en kille som uppfattas som udda av någon anledning för det är svårare än man tror att lyssna på sig själv mitt i vimlet av åsikter som surrar hit och dit. Just därför beundrar jag folk som lyssnar på sitt hjärta till 100% och skiter i andra. Typ som Kat von D och hennes snubbe, har alltid hyst någon typ av hatkärlek för henne men nu har jag helt plötsligt börjat identifiera mig med henne.
Hur som helst, det där var ett sidospår. Varför ska man göra åldern till ett hinder istället för till en fördel?
Igår var jag på en jättetrevlig fest med ett väldigt blandat åldersspann, allt mellan 20 och 50 och till slut hamande jag såklart vid "vuxenbordet". Jag tycker att det var så givande att få höra lite äldre människors synpunkter och få deras perspektiv på saker och ting. Jag menar man märker ju ändå att de har en hel del livserfarenhet, och förhoppningsvis kan de få något typ av utbyte av mig med.
Att få höra hur beundrandsvärt det var att jag var så målmedveten och att jag skulle lyckas bara jag fortsatte kämpa peppade mig extremt mycket bara för att det kom från det hållet. Nej jag ska försöka satsa på mer 30-40 plussare till vänner. Det ger mig mycket mer att sitta ned över att glas vin och diskutera livet än att supa mig redlös till en ridå av musik som inte ens går att överrösta. Även om det också kan vara kul ibland...
Fan vuxenpoäng på det där alltså!
Jag menar, oftast är det ju så att om en person börjar visa intresse för en så börjar man bli intresserad tillbaka. Är det kärlek då eller är det psykologi?
Ibland undrar jag om det bara har varit en illusion att jag har gillat de killar jag har träffat. Oftast är det ju faktiskt de som väljer mig och kommer till mig, istället för tvärtom. Jag tycker iofs om det, men har man någon valfrihet då?
Jag blir helt galen av de här tankarna, jag kanske inte har någon egen fri vilja egentligen?
En annan sak jag av någon anledning har hakat upp mig på nu är åldersfixeringen i Sverige. Jag ser mig själv som väldigt åldersliberal när det kommer till kärlek och vänner, och skulle ärligt talat kunna se mig själv tillsammans med en 40-plussare så länge det känns rätt. Jag diskuterade det där med morsan också och hon tyckte att det skulle vara okej, hon snackade tom. om att fixa ihop mig med någon 48-årig ortoped som tydligen är nyskild. Haha inte för att det lär hända men ändå.
Jag menar det skulle ju ha varit skillnad om jag hade varit 15 bast men nu ser jag mig själv som en vuxen människa som kan stå för mina egna val. Jag vet hur samhället ser på sådana typer av förhållanden men jag tycker det är så charmigt med udda par, och då menar jag inte bara udda rent åldersmässigt.
Satt och tänkte på det på tuben hem inatt när jag såg alla udda par där och antar att jag själv skulle kunna klassa in mig där ibland. Jag vet hur svårt det är att inte ta till sig av det folk säger om ens kille som inte ens är relevant men jag börjar lära mig att ignorera det där nu.
Man måste vara förbannat stark för att ha en kille som uppfattas som udda av någon anledning för det är svårare än man tror att lyssna på sig själv mitt i vimlet av åsikter som surrar hit och dit. Just därför beundrar jag folk som lyssnar på sitt hjärta till 100% och skiter i andra. Typ som Kat von D och hennes snubbe, har alltid hyst någon typ av hatkärlek för henne men nu har jag helt plötsligt börjat identifiera mig med henne.
Hur som helst, det där var ett sidospår. Varför ska man göra åldern till ett hinder istället för till en fördel?
Igår var jag på en jättetrevlig fest med ett väldigt blandat åldersspann, allt mellan 20 och 50 och till slut hamande jag såklart vid "vuxenbordet". Jag tycker att det var så givande att få höra lite äldre människors synpunkter och få deras perspektiv på saker och ting. Jag menar man märker ju ändå att de har en hel del livserfarenhet, och förhoppningsvis kan de få något typ av utbyte av mig med.
Att få höra hur beundrandsvärt det var att jag var så målmedveten och att jag skulle lyckas bara jag fortsatte kämpa peppade mig extremt mycket bara för att det kom från det hållet. Nej jag ska försöka satsa på mer 30-40 plussare till vänner. Det ger mig mycket mer att sitta ned över att glas vin och diskutera livet än att supa mig redlös till en ridå av musik som inte ens går att överrösta. Även om det också kan vara kul ibland...
Fan vuxenpoäng på det där alltså!
Oh i erased it
A life wasted
I'm never going back again
I'm never going back again
Haven't tasted
A life wasted
I'm never going back again
I'm never going back again
I escaped it
A life wasted
I'm never going back again
I'm never going back again
I have faced it
A life wasted
I'm never going back again
I'm never going back again
Ta på dej säkerhetsbältet
Herrejesus, inte mycket tid man har att lägga ned på den här bloggen nuförtiden. Var den tiden försvinner är för mig lite av ett mysterium men spårlöst försvunnen är den likväl och aldrig kommer den tillbaka heller.
Hur som helst, delvis beror det väl på att mitt liv nästan är mer oregelbundet nu än någonsin. I måndags jobbade jag 7-16, sedan drack jag ett vinglas för mycket, (sensmoralen man kan dra ur min måndagsupplevelse är helt enkelt: köp aldrig det billigaste vinet på systemet!) sov hela tisdagen, jobbade 16:30-21:30 på onsdagen, var på Stadion på torsdagen innan Adrian somnade i min säng och sedan jobbade jag 00-6:30 på fredagen.
Mina arbetstider är för fan störda! Inte konstigt att man är konstant småsjuk och konstant trött. Det går absolut inte att leva såhär på sikt för jag kan inte planera mitt liv överhuvudtaget när jag aldrig vet hur jag ska jobba. Samtidigt är det en sån extrem brist på jobb nu att jag borde prisa gudarna att jag får jobba överhuvutaget, för det är det en definitiv minoritet på mitt företag som får.
Nej Posten glansdagarna är över och lär aldrig komma tillbaka, även om det kanske blir ett och annat inhopp där för min del. Det känns lite vemodigt men jag har minnen för livet därifrån, jag har haft förmånen att träffa och lära känna helt fantastiska människor och jag kommer aldrig att glömma hur himlans bra jag har trivts där. Det kan ingen ta ifrån mig.
Hur som helst, delvis beror det väl på att mitt liv nästan är mer oregelbundet nu än någonsin. I måndags jobbade jag 7-16, sedan drack jag ett vinglas för mycket, (sensmoralen man kan dra ur min måndagsupplevelse är helt enkelt: köp aldrig det billigaste vinet på systemet!) sov hela tisdagen, jobbade 16:30-21:30 på onsdagen, var på Stadion på torsdagen innan Adrian somnade i min säng och sedan jobbade jag 00-6:30 på fredagen.
Mina arbetstider är för fan störda! Inte konstigt att man är konstant småsjuk och konstant trött. Det går absolut inte att leva såhär på sikt för jag kan inte planera mitt liv överhuvudtaget när jag aldrig vet hur jag ska jobba. Samtidigt är det en sån extrem brist på jobb nu att jag borde prisa gudarna att jag får jobba överhuvutaget, för det är det en definitiv minoritet på mitt företag som får.
Nej Posten glansdagarna är över och lär aldrig komma tillbaka, även om det kanske blir ett och annat inhopp där för min del. Det känns lite vemodigt men jag har minnen för livet därifrån, jag har haft förmånen att träffa och lära känna helt fantastiska människor och jag kommer aldrig att glömma hur himlans bra jag har trivts där. Det kan ingen ta ifrån mig.