Schism - I know the pieces fit.

Har blivit så himla medeltidsinspirerad efter att ha häng en del på Sjätte tunnan i Gamla stan. Riktigt mysigt ju. Senast igår satt jag där och drack vinmjöd, åt kakor, lyssnade på livemusik och kollade på folk som dansade medeltidsdans.
Så härligt och äkta på något sätt.
Det konstigaste jag gjort på länge men mycket hellre det än en sliskig nattklubb med sliskiga människor.
Gud vilken nörd jag börjar bli.
Såhär vill jag festa i fortsättningen (men dansen är inga problem för det är såhär jag dansar redan nu hehe):

Vid närmare eftertanke tror jag att jag ska bojkotta alla italienare också... Höhö

Hoppsan, nu har mitt åsiksmaskineri kommit igång och då kan jag inte sluta. Tycker att det är galet att PP kunde få 7 % i Europavalet. Hur tusan kan man rösta på ett enfrågeparti? Hur kan det skapa en bättre värld för oss? Jag måste erkänna att jag skäms något över att tillhöra den generation där 45% röstade på ett sådant parti.
Vad handlar det om, kan folk inte tänka själva? Go with the flow eller vad?

Aporpå något helt, helt annat så fick jag ett ryck i måndags och fixade mitt rum. Trivs mycket bättre där nu. Än är det inte perfekt men mer åt det hållet som jag vill ha det, det vill säga stilrent och enkelt men ändå personligt. Och ska det vara personligt får det inte vara för avskalat heller.
Känns som att jag har byggt upp hela rummet utifrån en klocka som jag köpte på IKEA, den är min main source of inspiration. Sedan har jag hängt upp grejer runt om i rummet som jag tycker representerar mig.
På ett gammalt bälte som jag använder som någon typ av anslagstavla hängde jag upp mina första skyddshandskar, kanske låter lite grose men de är speciella för mig. När mormor hade dött och vi skulle röja gick jag runt i huset och samlade ihop en hel bunt med gamla nycklar som också hänger på min vägg.
Två andra saker som jag aldrig kommer att kunna ta bort från min boning är en snigel som jag har sytt och som också är det enda jag har lyckats sy i hela mitt liv, samt en liten Blunder gose från Donken, alltså den blå och gula lilla fisken från Den lilla sjöjungfrun. Det här låter helt sjukt men jag den där lilla mesiga fisken har alltid varit min favorit, jag har alltid identifierat mig med den på något sätt. Normalt att identifiera sig med en guppy liksom.
Sedan hänger det lite studentgrejer, arbetspapper och dif-prylar hos mig som får mig att känna mig hemma. Allt som allt känns det som att mitt rum representerar mitt liv, och det är så jag vill ha det.
 


Radade upp alla skor jag inte använder också i min "walk-in-closet" och det blev ju en jäkla skillnad mot att alltid ha dem slängda i en hög. Förvisso kan jag säkert hiva hälften av de här skorna men hur tusan ska jag få plats med alla när jag flyttar? Får ju knappt plats med de jag använder nere i hallen. Men det handlar inte om att jag köper mycket nya skor, utan om att jag aldrig slänger gamla...

Den absolut konstigaste detaljen i mitt rum borde jag väl inte berätta om, men jag kan inte låta bli. Har ett par gamla mjökkannor från Öland och ville väldigt gärna ha en framme men fann ingen plats till den, så nu står den bredvid min säng och har officiellt blivit min porr-kanna.
Slängde ner alla kondomer, glidmedel, leksaker och allt sånt i den vilket känns något udda. Vad tusan får man allt ifrån?Ska bli spännande nästa gång man drar hem en kille och man får klämma fram ett "vänta, ska bara kolla i mjölkkannan..."

Gud jag blir så upprörd, har precis läst ut Gomorra (jag vet, det tog ett bra jävla tag) och av allt hemskt som framkom i den boken kan jag nästan inte låta bli att bli mest förbannad över det sista kapitlet.
Där skrev Roberto Saviano om sophanteringen i Kampanien och hur ton efter ton av giftigt avfall bara dumpas och grävs ned där det finns plats, självklart mer eller mindre kontrollerat och administrerat av camorran. Förorenad jord som förorenar annan jord, gödsel utvunnet ur garveriavfall, slagg som blandas med kompost för att gödsla hundratals åkrar, radioaktivt avfall som grävs ned eller dumpas i havet genom en fingrerad olycka (ett hundratal tunnor flöt faktiskt upp efter tsunamin på Somalias kust men det fick såklart noll uppmärksamhet) o.s.v.  
Det här gör mig så förbannad eftersom det påverkar alla. Klankrig hit och klankrig dit, visserligen ryker helt oskyldiga människor där också och maffian går såklart alltid på familjen först vilken oftast också är helt oskyldig men det är ändå en sak. Att sprida ut gifter på det här sättet är en helt annan.
På dessa marker som är förorenade av alla möjliga gifter odlas frukt och liknanade som transporteras runt hela världen och som faktiskt når ända hit, till Skandinavien. Gud vet vad man stoppar i sig för skit men med tanke på hur mycket cancerfallen har ökat just i trakterna kring Neapel så kan man väl tänka sig att det inte är speciellt hälsosamt.
Just därför tänker jag bojkotta alla produkter som överhuvudtaget kommer från södra Italien, och jag uppmanar alla att göra detsamma. Detta gäller inte bara frukt och mat, utan allting. Visserligen är det väldigt svårt att kontrollera i många fall, men det är iaf ett tydligt ställningstagande från min sida.

Den här boken har verkligen fått mig att tänka till och få ett annat perspektiv på saker. Vilka omvägar fram och tillbaka som alla produkter vi kan köpa har tagit, vilket hyckleri som egentligen pågår.
Hycklare var ordet. Jag förstår inte hur politiker och skådespelare med en viss moral kan stå ut med sig själva när det är så uppenbart att de inte kan stå för sin livsstil.
Ta Angelina Jolie som exempel. Hon säger att hon värnar så jävla mycket om vår miljö och mänskliga rättigheter och shit. Men hur lever fröken Jolie sälv? Hur många mil per månad transporteras hon med flyg och hur mycket el använder hon i sitt eget hushåll?
En sak som framkom av boken var att den vita dräkt som hon bar på en Oscarsgala var sydd av en skräddare vid namn Pasquale i Neapel, självklart under sämsta tänkbara arbetsförhållanden. Men de stora modehusen i Italien anlitar skräddare i förorten för att sy deras kläder.
Tror ni att Angelina har någon koll på detta och att hon bryr sig överhuvudtaget? Hur fan kan hon se sig själv eller någon annan i ögonen?
Lev gärna ett liv i överflöd, visst, men stå för fan för det isåfall och skippa all bullshit.

Ett citat från slutet av boken, något ryckt ur sitt sammanhang men som sammanfattar min ståndpunkt ganska bra:
"Att känna till är därför inte längre ett tecken på moraliskt engagemang. Att veta och förstå blir en nödvändighet. Den enda möjliga för att betrakta sig som en människa värd att andas."

Jag känner mig ungefär som världens hemskaste människa just nu, ni vet en sån där jävel som hela tiden prioriterar jobbet före vännerna. Det har hänt två gånger bara den här veckan; dels i tisdags när jag hängde med Tobbe (som då dessutom precis hade laseropererat ögonen vilket gjorde att jag kände mig extra hemsk) och de ringde in mig tre kvart innan nattpasset började, och dels idag när jag hade planerat in en middag med Amanda som jag inte har träffat sedan i vintras. 
Samtidigt så vet jag på vilka premisser jag jobbar och vad det är som gäller. Om jag verkligen vill vara garanterat ledig så får jag helt enkelt ta ledigt, annars vet jag att risken/chansen att jag får jobb alltid finns där. Det är de villkoren som gäller för bemanning och om jag inte skulle finna mig i det skulle jag väl helt enketl få söka mig till ett annat jobb. 
Mina vänner vet ju också om det här och egentligen handlar det inte om att prioritera bort dem utan helt enkelt om att ta de jobb som erbjuds vilket är ganka viktigt för mig som i snitt jobbar runt tre pass i veckan. Fast jag kan inte hjälpa att känna mig lite vidrig ändå...
Dessutom kan jag tycka att jag inte riktigt får den uppskattning som jag tycker att jag förtjänar. Jag tackar aldrig nej till några pass, kommer alltid i tid och gör alltid ett bra jobb. Visst får jag en del tack och uppskattande ord från mina chefer men jag har snackat med kollegor som har fått värdecheckar som tack för att de har ställt upp med så kort varsel. Men vad tusan har jag gjort då? Om de får det tycker jag att jag också förtjänar det, och det handlar absolut inte om värdechecken i sig utan bara om att det är en bra gest.  

Det är många som har frågat mig hur jag orkar med ett sådant jobb där jag hela tiden jobbar olika tider och i princip inte har några rutiner alls, men faktum är att jag tycker att det är ganska skönt. Visst är det jobbigt på ett sätt men samtidigt kan jag känna mig väldigt fri som slipper komma in i det där hemska vardagslunket med samma rutiner dag in och dag ut. Det passar mig inte alls och gör mig galet uttråkad och deppad, så då kan jag ärligt talat säga att jag föredrar ett oregelbundet liv. 
Hur som helst, nu ska jag förhoppningsvis jobba både eftermiddag och natt och det känns bra. Blir inte alls sådär hemskt trött på natten längre som jag kunde bli i början. Antar att min kropp helt enkelt har anpassat sig, att vara vaken något dygn sådär känns helt enkelt inte så ansträngande längre.
Nej dags att göra sig i ordning för jobbet nu. Puss så länge! 

Underskattat nöje: Lekparken!
Var där med underbaraste Tobbe nyss och Björklunds hage är helt klart mitt nya hangaraound. De har fixat en studsmatta och annat skojigt där och jag har faktiskt inte garvat så mycket på länge. Kände mig som ett litet barn igen.
Vi måste ha sett ut som två idioter som studsade upp och ned i otakt och flängde runt i alla livsfarliga "leksaker", men det gör inget alls. Så kul kan man också ha det med sina grannar haha.
Varför kan man inte bara dra dit ett gäng och hänga? Jag har nog underskattat min omgivning lite.

Jag har blivit en sån jäkla bitterfitta. Fattar inte själv när det hände eller hur det gick till men jag har börjat hacka ned på alla män. Kan bero på att jag är så less på majoriteten av dem.
På Öland så brusade jag upp som bara den vid matbordet när jag tog upp hur fel jag tycker att det är med sterotypa könsroller. Det är t.ex. alltid min mamma och mina mostrar, alternativt kvinnliga bekanta som hamnar i köket med disken medan männen hamnar i vardagsrumemt med ett glas whiskey. Jag kan inte säga att jag är mycket bättre jag, men jag kan säga som så att jag inte har något emot att dra igång gräsklipparen eller att röja i trädgården, sådant som uppfattas som sterotypt manliga arbetsuppgifter.
Hur som helst så vet jag inte tusan vad som hände där men det slutade iaf med att min pappa och morbror ställde sig i köket och tog itu med disken. Jag vet inte om det går att beskriva hur sensationellt det är för det har nog aldrig någonsin hänt under min livstid.
Berodde det på mina argument eller på att jag blev så upprörd? Jag hoppas på det förstnämnda. Det är ju såhär det ska vara, det är såhär jag vill vara. Jag vill orsaka förändring, även om det bara är en sådan här lite pisshändelse så betyder det ändå ganska mycket för mig.

Jag har fått känslan av att man som man alltid befinner sig i överläge. Har diskuterat det där mycket med mina tjejer och ibland känns det som at oavsett hur man agerar och hur mycket man hör av sig till en kille så är det alltid han som har sista ordet. Jag blir tokig på det där för oftast så vet ju mannen att han kan vara lite nonchalant för att vi kommer ändå finnas där och vänta på honom, och när det skiter sig är det vi kvinnor som kommer att hänga upp hos på honom och ha svårt att släppa honom medan han har gått vidare för länge sedan.
Beror det enbart på att kvinnor är mer emotionella än män? Är det vår förbannelse?

Samma sak gäller det här med att inte låta sig tryckas ned av män, det är väldigt känsligt för mig och för många andra också. Man ska väl inte låta sig tryckas ned av någon oavsett kön men just när det gäller män är situationen helt annorlunda, speciellt när det är någon man bryr sig om.
Jag märker själv hur agressiv jag har blivit om man jämför med hur lugn jag var förut. Det här är väl kanske inte värsta grejen men i helgen mötte jag upp min underbara kollega Jessica i stan. Vi blev kallade slinkor av en snubbe och jag blev galen, började skrika efter honom och tog ett snack med hans kompis. Förut skulle jag bara ha låtit det passera men jag kan inte göra det längre.
Skit samma om jag får en blåtira. Då går jag iaf därifrån med äran i behåll. 

Det kanske är morsan som har påverkat mig där trots allt. "Man ska vara en bitch" är något av hennes motto och i vissa fall kan jag faktiskt hålla med henne.  

Snart är det eu-val, och folk som inte engagerar sig gör mig faktiskt lite irriterad. Speciellt de som tänker rösta men inte har en aning om vad partiet i fråga representerar. Det är var och ens skyldighet enligt mig att ta reda på det, för annars är man inte rättvis mot någon.
Jag har hur som helst märkt själv att jag har börjat engagera mig mer och mer, och att diskutera politik är ju faktiskt hur kul som helst. På Öland när vi skulle på Linus fest kom Madde och jag en timme för sent bara för att jag fastnade i en diskussion vid matbordet (vi hade lite släktingar där) om homoäktenskap. Personligen är jag emot det, eftersom jag tycker att den svenska kyrkan reformeras lite för fort. Självklart bör även en sådan gammal instution som kyrkan anpassa sig efter samtiden, men just inom homesexualitet är det ju väldigt tydligt var kyrkan står och att då acceptera något som religionen motsäger sig gör ju att själva meningen med den försvinner. Inte för att jag är religiös men jag tycker ändå att det är kul att engagera mig i såna frågor. Inte för att jag har något emot homsexuella heller eller tycker att de är mindre värda som individer men jag tycker att det är onödigt av en sådan minoritetsgrupp som de ändå är att fortsätta att driva en sådan infekterad fråga. Det känns som att de enbart är i provokativt syfte.
Hur som helst, tillbaka till Europa-valet. Jag har faktiskt lite svårt för EU och en sådan centralstyrning som de strävar efter. Jag ser det lite som samma princip som det här med skolsystemet som jag skrev om, precis som att alla människor ska behöva falla in i samma fålla så känns det som att alla länder ska behöva anpassa sig efter något som kanske inte alls passar dem.
Samtidigt så är det ju inte svårt att se fördelarna med EU. De viktigaste frågorna som jag ser det är brottsbekämpning över gränserna och miljöfrågan. För att jag ska kunna skilja ut partierna så känner jag att jag får begränsa mig till de här frågorna och just nu måste jag säga att det lutar åt Centern. Men det är inte mitt slutgiltiga val, to be continued säger jag.

Känner att min blogg börjar luta mer och mer åt det politiska hållet och mer och mer från mitt eget privatliv men för mig känns det bara mer och mer meningslöst att skriva om det. Mitt liv alltså. Tycker folk att det är boring så kan jag ärligt talat säga att jag inte bryr mig. Jag vill skapa debatt, jag vill få folk att reagera, att agera och att tänka till. Jag vill förändra. Det här är viktigt för mig.