Schism - I know the pieces fit.

Fan vad jag hatar att en kille kan ha ett sånt här grepp om mig och påverka mig så här mycket. Det är ju helt sjukt att jag återigen sitter och deppar en fredagskväll och kramar en ko.
Men jag är ju faktiskt kär. Livet är inte alltid så lätt att leva då. Jag pendlar mellan sprudlande eufori och nattsvart depression. Dagligen. 
Jag har inte mycket tid, tårar och energi kvar att lägga. Nu skrev jag helt enkelt vad jag tyckte och sedan stängde jag av mobilen för jag orkar, orkar inte titta på displayen var femte minut i hopp om att ett sms jag aldrig kommer att få ska ha kommit. Och jag tänker fan inte sätta på den förrän jag känner för det. Vad skönt det känns. Lite som en hämnd för alla de gånger jag har gått och lagt mig närmast spyfärdig av illamående för att jag har varit så orolig...
Patetiskt kanske. Men om någon verkligen vill nå mig går det faktiskt att leta upp mitt hemnummer. Kämpa lite för fan. För jag är fan värd att kämpas för.