Schism - I know the pieces fit.

Detta måste vara den skönaste askkoppen ever, alltså THE askkopp. Nu vet ni vad som kommer stå framme på min hemmafest i december, alltså THE hemmafest ;P Fynd från mormors hus.

      

Idag var en helt vanlig, random dag på jobbet förutom att jag var väldigt trött och ganska borta. Tänkte ändå dra lite citat så jag inte glömmer bort hur dagarna brukar utspela sig på PNT. Här är helt enkelt min dag i citat, iaf en del av den.  

Börjar såklart med Peter, en av de roligaste kollegorna jag har. När vi inte racear har vi störda konversationer.  
Jag: "Men jag gillar sjukhus av någon konstig anledning, jag har ju mer eller mindre vuxit upp på dem eftersom mamma alltid tog med mig dit när jag var sjuk och hon inte kunde ta ledigt".
Peter: "Så då fick du leka med de där slickepinnarna?"
Jag: "Yes, och stetoskopen också." 
Peter: "Och blodtrycksmanschetterna?"
Jag: "Självklart."
Peter: "Och medicinen..."
Jag: "Ja, morfinet.."
Peter: "Nej nu går du för långt ;P"

Sen dök såklart "Fiskaren" upp, en riktigt konstig lastbilschaffis som alltid lägger en arm på min truck och pratar väldigt nära mitt ansikte väldigt mycket om väldigt konstiga saker. Idag var han hyfsat normal, förutom att han klagade på sitt jobb som vanligt, höll på att tjata om att jag skulle köra försiktigt och att "det är så kul med såna trevliga människor som dig för då har man något att se fram emot när man jobbar."

Efter det dök charmchaffisen upp. Han inleder alltid med att ropa "Tjena snygging!" Sedan gick han över till min kollega och sa att "henne måste du vara snäll mot. Du är väl snäll mot henne?" Sedan fortsatte han med kommentarer om att jag borde skrämma upp min kollega lite och att man får akta sig för mig eftersom jag tydligen mördar mina killar...
 
Självklart lyckades afroamerikanen kläcka ur sig en klockren kommentar om mig, mest för att han förmodligen tror att jag är jättevirrig och helt uppe i det blå. Han la av ett av sina karakteristiska garv och med den bredaste amerikanska brytning ni kan tänka er: "Det finns bara en som är du, det finns bara en som är du gumman, det är du och det tackar jag dig för..."  
Men han är lite special han, för några veckor sedan när jag frågade hur det var med honom svarade han att "nu när jag ser dig är allt bra. Nu kan jag börja leva igen.."

Men den kommentaren som mest av allt sammanfattar min sinnesstämning idag var nog det Blondie sa till mig när jag körde på närkajen: "Du ser less ut." Det stämmer fan.

Haha okej det är förmodligen ingen som orkar läsa mina jobbiga inlägg eftersom det känns som att de har utvecklats åt att mer och mer innehålla vad jag tycker och känner än om mitt liv och jag har funderat och funderar fortfarande på om jag ska lägga ner bloggen. Samtidigt så skriver jag ju faktiskt mest för min egen skull och bryr mig inte så mycket om folk pallar att läsa eller inte. Jag vet att jag aldrig kommer kunna sluta skriva ändå, det är som ett jävla missbruk som jag har haft ungefär sedan jag var fem år. 
Hur som helst skrev jag högskoleprovet igår, och ärligt talat så är jag ganska besviken på mig själv. Jag tror jag ligger någonstans mellan 1,4 och 1,5 och även om det är en höjning från förra gången så räcker det inte på långa vägar för mig. Det blev ju inte direkt bättre av att pappas första kommentar var "Du kommer aldrig bli läkare. Du kommer aldrig att klara det, du är inte tillräckligt bra." Han är, och har alltid varit, en jävel på att trycka ner mig allra längst ner på botten. Vårt förhållande till varandra är lite komplicerat och inget jag orkar gå in på. Jag hatar honom samtidigt som han är en av mina största förebilder. Han är en av anledningarna till att jag är den personen jag är, till att jag är så rädd för att misslyckas och till att jag pressar mig själv så hårt. Vad jag än gör måste jag vara värst eller bäst på något sätt. Det är därför jag inte kan nöja mig med b-kökort nu när alla andra också börjar skaffa det, jag måste ha c-kort och mc-kort och licens till alla typer av redskap som överhuvudtaget går att köra för annars känner jag mig helt värdelös. Det är därför jag stressade upp mig på jobbet så att jag skakade i hela kroppen i fredags. Såpass mycket att folk t.o.m. började kommentera det, men jag kunde inte kontrollera det. 
Hur som helst så har jag kommit fram till att jag absolut inte kan tänka mig att plugga till något annat än läkare. Om jag inte kommer in i Sverige så kommer jag att flytta utomlands och plugga. Så är det bara. Jag är envis som en åsna när det kommer till det där, kanske är jag trångsynt men varför ska jag plugga till något jag inte vill bli? Läkare är det one and only helt enkelt.  
Skit samma, jag tror att jag har kommit in i någon typ av 20-årskris. Jag känner mig extremt gammal, jag har fått för mig att ingen normal man vill ha en brud som är en dag över 18. Jag har redan passerat min formtopp och jag blir bara äldre och äldre utan att åstadkomma något. Det känns som att livet står helt stilla just nu, jag sitter fan bara hemma och gör inget annat än att jobba och sova. Jag känner mig jävligt ensam, vill bara ha någon att mysa med men som sagt, vem vill ha en gammal kärring som jag? Det enda jag vill göra är att sova och sova och sova, och jag tror jag gör det lite för mycket också. Nu har jag varit vaken i flera timmar och huvudvärken börjar tillta. Kanske dags att gå och sova igen....

Förmodligen är det väl ingen som har märkt det, men som rubrik de elva senaste inläggen, sedan "Something has to change" har jag har jag använt alla rader i den första versen i "Stinkfist" av Tool. Där fick jag fan till det alltså. Så om någon skulle få lust att läsa den i sin helhet - se vänster sida.
Det känns som att jag gör allt halvdant nuförtiden, jag orkar liksom inte engagera mig i något. Allt från att jag stretchar lite halvdant efter jobbet till att jag plikskyldigast har plöjt igenom lite övningar inför högskoleprovet. Jag skulle ha kunnat plugga så mycket mer men jag pallar inte, jag har glömt bort hur man gör och jag känner mig inte alls motiverad att skriva det. Faktum är att jag inte alls känner mig sugen på att plugga vidare överhuvudtaget, inte just nu iaf. Jag tycker om att jobba och för första gången någonsin tror jag så trivs jag verkligen och känner att jag mer eller mindre passar in. Ända sedan dagis har jag haft den där utanförskapskänslan på varje "instution" jag har hamnat på men jag känner inte så nu. Kanske för att folk här är äldre och mer mogna i sitt sätt. Eller kanske inte. Hur som helst så är jag lite stressad inför lördag eftersom jag borde plugga och prestera men vette fan om jag orkar vara så duktig. Jag får se då helt enkelt.
Afroamerikanen försöker få med mig ut på fredag också, men jag vet inte hur smart det är att gå ut och ta, om ens bara en, bira kvällen innan högskoleprovet. Han blir så sur om man säger emot honom och just därför är det så kul. Vi har våra duster vareviga dag men vi är ju också "gifta". Skulle vara sjukt kul att dra ut med honom och co. iofs men vi får väl se då.
Jobbet är fan det enda som cirklar i mitt huvud, jobb jobb och allt som rör det. Nu är jag mer eller mindre ansvarig över närkajen och har i princip lärt känna alla lastbilschaffisar som kör där och andra som jobbar där, och det är en sån trygghet. Vissa är jättetrevliga och det värmer verkligen att få såna kommentarer som "gud vad kul att se dig" från någon som verkligen menar det men ni kan ju ge er fan på att alla skumma människor också är på mig. Lasbilschaffisar är verkligen ett släkte för sig och jag har alltid dragit till mig konstiga människor som flugor drar sig till koskit. Kanske för att jag också är ganska konstig. Om vissa inte försöker få med mig på fisketurer så försöker de bjuda på kakor eller annat konstigt. Nej det finns bara en lastbilschaffis jag vill träffa nu men han har inte varit där på nästan två veckor, och det suger.

Avslutar med lite ögongodis...

       

Jag är jättesugen på att köpa nya kläder, men vad tusan ska jag med dem till? Jag bor i mina snickarbrallor, random linne, random kofta och random sjal/halsduk. Och om det är något jag inte behöver så är det nya sjalar, hittills den här hösten har jag redan fått 3 st från 3 olika länder (mammas gamla från Ryssland, sarongen från den grekiska guden och en annan från syrran). Fast kallt börjar det bli att inte ha någon jacka på jobbet, en massa portar står ju öppna så det blåser rakt in.
Jag har börjat märka av på riktigt nu hur mycket det här jobbet sliter på kroppen. Förutom nackvärken så är det högerhanden som lider värst med förhårdnader och en konstig värk i handflatan. Och min klena handled är inte heller så glad. Kanske får börja med någon sån handledsskena som de hade på reumatologen. Nej men ger man sig in i leken får man leken tåla, en arbetare ska väl ha arbetarhänder antar jag. Det hör väl lite till med konstant skitiga naglar och allt det där. Jag bryr mig inte överdrivet mycket faktiskt. 
Jag bryr mig konstigt nog inte så mycket om jag sabbar min kropp heller. Man får ju liksom passa på när man är ung hehe. Nej men förut tänkte jag hela tiden på hur onyttig jag var när jag rökte och hela det köret men sedan jag började läsa Mötley Crue-biografin "The dirt" så har jag insett att man faktiskt kan leva helt galet och ändå överleva. Inte för att de grabbarna är så bra förebilder kanske men Nikki Sixx började ju för fan injicera heroin i kuken eftersom alla andra vener kollapsade, Ozzy Osbourne tog syra varje dag i ett år bara för att se vad som hände och alla lever ju liksom fortfarande. Kroppen tål nog en hel del ändå.   

      
  

Var hos syster yster med familj i helgen. Ella är för gullig, och jisses vad tiden går fort för barn. Så mycket har hänt sen sist och så stor hon har blivit, aldrig mer att det får gå över ett halvår utan att jag träffar henne. I januari kommer nya bebben, riktigt kul ska det bli. 
Sötaste Ella i helgen: "Har du en snopp morfar?"
Pappa: "Ja det har jag..."
Ella: "Har du det Mistin?" (en kombination av moster och Kristin)
Jag: "Nej det har jag faktiskt inte."
Ella: "Men pappa, han har en snopp!"

  

Inte för att jag förväntade mig något annat men satt och köade i nästan två timmar i morse bara för att få det här beskedet: För närvarande är alla biljetter till Metallica uppbokade. Någon som råkar ha en biljett över?

Det är en ny snubbe på mitt jobb (från Kalmar är han också, jag bara bombarderade stackarn med namn men han kände inte igen något) som aldrig har kört truck förut, och jag har svårt att fatta att jag var som han för bara några ynka veckor sedan. När jag var ny trodde jag aldrig att jag skulle greppa grejer och slira lika snyggt som de andra, men utan att jag har märkt det har jag ju kommit upp i deras nivå. Jag tror t.o.m att jag gör det rätt bra, från vissa av veteranerna där måste man ju verkligen förtjäna sin respekt och det känner jag att jag har gjort nu. De blir ju inte överdrivet glada när det kommer nya människor dit och ställer fel, och det är ärligt talat ganska irriterande. Jag tar iofs alla nya under mina vingar (iaf de som inte verkar helt hopplösa) eftersom jag själv kommer ihåg hur det var. Jag försöker vara så hjälpsam och snäll och trevlig som det bara går. Men att jag har kört sådär långsamt... Herregud vad jobbig jag måste ha varit i början.
Annars verkar allt vara som en enda stor såpa, fick höra lite spännande skvaller igår och jag är inte förvånad.
Sålde en gammal nokia 3330 till Stina igår också för 50 spänn, hon blev jätteglad eftersom hon har suktat efter en riktigt gammal mobil väldigt länge tydligen. Såg att den kostade över 2000 som ny, helt galet ju. Apropå mobiler så har jag fortfarande inte lyckats få in någon musik på min mobil fast jag har haft den i 3 veckor. Det funkar ju inte och jag böjar bli frustrerad. Dessutom har jag börjat noja över bilderna på min sumpade mobils minneskort... Jag är inte världens snällaste flicka om man säger så och en del av de där bilderna var av lite privat karaktär. Om någon skulle hitta en bild av mig eller någon bekant till mig på någon sida där den inte bör vara, hör gärna av er.  
Jippie, Ferni ska rita min tatuering! Gladast är jag. Snyggt som tusan kommer det bli. 
Jaja vilket meningslöst och schizofrent inlägg, det regnar ute så jag har ingen lust att gå ut och är sjukt uttråkad. Känner för lite spänning... Tur att msn finns då, nu ska jag göra bort mig lite!

My Godness man...

             

You're quite beautiful...

Jag har tänkt till igen, och fan jag tänker ju alldeles för mycket. Men när det kommer till att leva, så måste man väl ändå chansa och ta risker? Jag tänker på min kusin, som är runt 40, utbildad civilingenjör i teknisk fysik, men han får inga jobb som det eftersom han inte har körkort. Körkort vågar han inte ta eftersom han "inte vill köra ihjäl någon." Men vem fan vill det? Jag kommer själv ihåg de första gångerna jag körde bil på Öland, jag var livrädd och svängde ut på andra sidan vägen så fort det gick lite folk i vägrenen. Jag började grina första gången jag körde i en trafikerad korsning. Men titta på mig nu, man lär sig, man utvecklas och nu känns det ju bara larvigt som jag höll på en gång i tiden. Vad jag försöker säga är att man får nog inte vara så jävla rädd om man vill komma någonstans i livet och nå sina mål. Jag menar trots att jag var livrädd fortsatte jag att köra, trots att jag var livrädd när jag skulle ta min trucklicens så grejade jag det. Att säga som min kusin är ju som att säga att jag vågar inte gå nedför trappan för jag är rädd för att ramla, eller jag vågar inte leva eftersom jag är rädd för att såra någon. Att leva innebär att ta risker, att leva i sig är ju tamigfan en risk. Men är det inte det som gör livet så spännande?

Hihi måste säga att de där två männen gör mig väldigt glad och väldigt disträ. Jag som är ganska tankspridd i vanliga fall blir ju helt lost när de är där. Glömmer bort var jag ska köra pallar, får dubbelkolla både en och två gånger, håller på att köra över kajkanten o.s.v. Jag kan vara lite av en Bridget Jones ibland men det bjuder jag på. Jag tycker det är kul att spela på det, folk tror nog att jag är virrigare än vad jag är. Igår t.ex. så hittade jag inte min youghurt när jag skulle gå och äta, så jag gick runt och rekognoserade lite och där stod den helt plötsligt på en Europall vid vågen. Ingen aning om hur den hamnade där faktiskt. Lite kul måste jag säga.
Men.. nu har jag iaf en egen följetong helt unik för min blogg. Följ den vetja, för jag kommer definitivt uppdatera vad som händer. Om jag känner för det.. Nu syftar jag alltså på lastbilschaffisen och Blondie. Jag känner mig lite som prinsessan av närkajen hihi. Det här är min cliffhanger... Men fortsättning följer :P

Jag är så stressad över allting så det är helt sjukt. När jag gick i plugget trodde jag i princip att plugg och prov och inlämningar var det enda man kunde stressa upp sig över, och att det skulle bli jättelugnt när jag väl började jobba och sluta plugga. Så fel jag hade, nu har jag tusen andra saker att ta tag i istället. Jag är stressad över jobbet, stressad över en massa saker jag måste ta tag i här hemma. Stressad över mina pengar. Inte bara p.g.a. lågkonjunkturen utan mer allmänt. Pengar och ekonomi fascinerar mig, men det intresserar mig inte överhuvudtaget. Jag skulle lika gärna kunna gömma alla mina pengar i madrassen, eller iaf sätta in allt på ett och samma sparkonto, för mig skulle det vara sak samma. Då skulle man iaf slippa krångel med likviditetsfonder hit och andra fonder dit för jag fattar ingenting. När jag försöker fatta dyker det upp en massa ord som är rena rama grekiskan i mina öron, eller nej inte grekiska, snarare arabiska. Jag är naturare helt enkelt och ekonomi är booring.
Vid nästa löning måste jag helt enkelt ta tag i saker jag har velat göra alldeles för länge. Då blir det antingen en piercing eller en tatuering. Nu eller aldrig. Sedan kan ju morsan och farsan säga vad de vill och slänga ut mig ur huset om det är så, jag måste få leva mitt liv som jag vill och göra mina egna val, misstag och dra mina egna slutsatser.
Den där tatueringen som jag vill göra, absolut så är det delvis därför att jag tycker det är snyggt, men det har en större betydelse än så för mig. Det senaste året har varit en vild berg-och-dalbana, jag har inte mått överdrivet bra varken fysiskt eller psykiskt. Jag har försökt att inte visa det för någon eftersom ingen egentligen mår bra av att höra på mina problem, inte klaga, alltid försökt vara glad och positiv i den mån det har gått. Nu vill jag inte måla upp mig som en jävla martyr för jag står inte ut med folk som martyriserar, men det är så det har varit och jag tycker inte synd om mig själv. Samtidigt har jag aldrig haft så mycket kul och lärt mig så mycket nytt, och det här är en tid jag aldrig någonsin vill glömma. Därför vill jag ha något som kan symbolisera det här för mig, så att jag alltid kan se tillbaka och minnas både det positiva och det negativa. Jag vet vad jag vill ha och var, ganska diskret eftersom jag vill kunna dölja den vid behov, jag är inte dummare än så. Jag vet bara inte hur jag ska börja. Blir väl till att kontakta Ringmannen kanske, han kan nog hjälpa mig...

      

Nej nu ska jag ta en promenad till Brommaplan och hämta ut mitt recept. Ciao!

Kan inte låta bli att skriva om totala meningslösheter, det är mest för min egen skull och för att lätta mitt hjärta men jag tvingar ingen att läsa och nu är ni iaf varnade. Igår fick jag syn på lastbilschaffisen redan när jag gick in till jobbet, han kom tydligen samtidigt som mig. Har inte sett honom på över två veckor så glad i hågen rusade jag in och körde till närkajen. Sa ju att jag skulle lägga i en växel till och det gjorde jag också, men jag la även märke till ringen på hans finger.. Aouch. Inte för att sådana saker har hindrat mig förut, på sätt och vis är det ganska kul att försöka sno upptagna killar. Lite som en sport även om man blir hatad av kvinnor världen över. Fast det är inget att rekommendera egentligen, att alltid vara andra prioritet är inte så kul. Fast det är klart en sån 27-åring som han är upptagen, sådana killar är aldrig lediga.
Iaf så delgav jag honom mina planer på att ta c-kort och han tyckte att jag skulle go for it. Han tipsade om arbetsförmedlingen och på något sätt hade han fått hela utbildningen betald så jag ska också satsa på det. Värt att kolla upp iaf.
Aproå det där med otrohet så tror jag verkligen inte på monogami. Rent biologiskt strävar vi ju efter så stor mångfald som möjligt, och därmed borde det mest relevanta vara att skaffa barn med så många olika personer som möjligt, d.v.s. knulla runt så mycket som möjligt. Det är ju en biologisk drift. Jag har lärt mig att de allra flesta strävar efter att ha någon vid sidan om och att det inte går att lita på någon. Jag kan ju avslöja att visst, jag har knullat runt en del men jag känner inte att det ger samma kickar som det en gång gav. Det är som ett sjukt beroende där jag hela tiden behöver mer galet, konstigt och farligt för att få ut något av det. Jag behöver något nytt, och kanske skulle ett förhållande kunna ge mig den där kicken. Samtidigt vet jag att jag aldrig skulle kunna lita på att min partner skulle vara trogen, jag har varit på den andra sidan alldeles för många gånger för att kunna göra det. Det låter väldigt cyniskt och destruktivt men ingen är ju mer än människa. Därför kanske ett öppet förhållande skulle passa mig, typ polyamoröst. För vem är det egentligen som har bestämt att man måste leva i ett förhållande med en enda person, vem har bestämt att man inte kan tycka om flera? Varför måste man alltid gå i samma invanda spår som samhället har stakat ut åt oss? Jag har tänkt rätt mycket på det där men samtidigt måste det vara otroligt upprivande att veta att någon man älskar träffar andra. Usch det är så svårt det där men monogami är fan inte naturligt, så mycket vet jag.  
Något ligger det iaf i det som Woody Allen sa: "Vad gäller kärlek gör vi alla om samma misstag. Erfarenheten hjälper oss inte..."   

Oh no, idag är det tisdag vilket också innebär att det kommer bli en slitig dag på jobbet... Apropå jobbet så känns allt där väldigt, väldigt osäkert för tillfället. Får väl inte säga för mycket men ingen vet riktigt vad som kommer hända och eftersom jag är en liten bemanningsflicka så har ju jag också lägst prioritet. Blir nästan lite förbannad på de där höga bossarna som kan sitta och leka runt med oss efter behag, men samtidigt gör ju de också bara sitt jobb. Mycket förändringar är dock att vänta och jag antar att många kommer säga upp sig i ren protest. Såå tråkigt verkligen, tycker ju om allt och alla där som det är nu. Dumma dumma lågkonjunktur. Men har bossarna bestämt sig så har de bestämt sig och jag tror faktiskt inte att det finns så mycket vi kan göra, speciellt inte jag. Jag är iaf glad bara jag får jobba där året ut, när jag inte får vara kvar där känns det lite som att jag lika gärna kan säga upp mig från mitt företag och pröva något nytt. Jag har ju så stört mycket planer, jag vill helst av allt åka runt lite i Europa och hälsa på folk eftersom jag har lite kontakter både här och där. Kanske ta lite ströjobb och bara vara. 
Är så sugen på att ta c-körkort också. Skulle ju vara grymt att köra lite lastbil några gånger i veckan som extraknäck när man väl börjar plugga. Egentligen vet jag inte om det är något för mig, men jag vill ha utmaningar. På något sätt känns det som att jag drar mig till såna yrken som uppfattats som lite hårda och mansdominerade. Kanske för att kompensera den personen jag har varit under min uppväxt. Det känns som att i de här yrkesgrupperna kan jag mer vara den personen jag alltid har velat vara, iaf är jag på god väg mot det. För tuffat till mig har jag allt gjort. Jag hatar när folk daltar med mig. Jag har fan jobbat i två månader som truckförare och en enda gång har jag bytt batteri helt själv. Visst är det ett tungt jobb att byta batteri men det är inte så att jag inte klarar av det. Alltid kommer det någon som ska ge goda råd och hjälpa till och även om det är i bästa välmening blir jag grymt irriterad. Visst, jag är tjej men det innebär inte att jag inte klarar av något själv.
Vissa verkar tro att man är helt blåst också. Igår vägde jag en pall manuellt själv och då blev vår egna afroamerikan jätteimponerad av mig för det trodde han inte att jag kunde. Men shit, någonting har jag väl lärt mig under de här veckorna.
Så här hoppas jag att det är:
1. Jag är smart.
2. Jag är självständig.

---

Jag har bestämt mig för en annan sak också. Jag ska börja käka antibiotika. Varför? För att jag är så trött på min pissiga hy. Jag vet att det inte är något man bör käka i onödan, det lärde jag mig på Didaktus hihi. Men jag har verkigen tänkt över det här och jag mår så himla dåligt över att jag aldrig känner mig fräsch, och över att det aldrig blir bättre. Det verkar inte spela någon roll vad jag gör, hur nyttigt jag än försöker leva eller vad jag använder för produkter för ingenting hjälper. Egentligen skriver man väl bara ut det till folk som verkligen har problemhy och det har jag ju inte egentligen, men jag har tur och har en mamma som har tröttnat på mitt gnällande. Så jag ser det som en sista utväg, för jag är desperat.

Tänkte skriva något här men inser nu att jag inte direkt har tid med det eftersom jag måste kila iväg till jobbet. Fattar inte att jag aldrig hinner med något fast jag bara jobbar kvällar. Mycket hela tiden, i lördags var det högskoleprovetkurs och måste verkligen sätta igång och plugga till det nu, sedan jobbade jag i regnet på Dif-Sundsvall igår. Inom en snar framtid måste jag också fixa till min nya mobil, fixa bilderna från Rhodos, träffa lite människor som det var länge sedan och dessutom klämma in möten med mina banktjänstemän både på Nordea och SEB. Det är ju synd att man knappt hinner träffa sina vänner längre men så är det väl att bli "vuxen" antar jag. Alla är så upptagna med sitt och mitt schema passar ju inte ihop med någon annans verkar det som. 

---

Just det, måste bara skryta lite innan jag går också. På Posten utgörs/utgjorde bemanningspersonal en stor andel av personalen, men nu är det ju stora omstruktureringar och de flesta får gå. Endast fyra stycken får vara kvar permanent, och gissa vem som är en av dem? Jag såklart. Jag är jäkligt stolt faktiskt. 

       

Så var man hemma från Rhodos, och hur tusan ska man kunna sammanfatta den här resan utan att använda ordet galet? Helt jävla fucked up är vad den var. Men vad annat kunde man räkna med när två galna "Stockholmsbönor" drog iväg. Sjit alltså, vet inte var jag ska börja. Kan säga som så att det gick en del rykten om oss på vårt hotell och vi fick även en del klagomål och t.o.m. en uppringning av hotellägaren som bad oss att "please calm down". Hahah fan alltså. Men grannarna blev väl lite trötta på att se nakna människor på balkongen och höra lite obscena ljud inifrån vårt rum. Men de ska väl fan inte säga något med sin kolikunge...  
Nej ärligt talat alltså, vårt rum som ut som kuken hela tiden. Vi hade inget diskmedel så vi återanvände hela tiden det lilla porslinet vi hade, ciggfimpar låg lite här och där eftersom man kunde röka inomhus (typ jag går och skiter och tar en cigg samtidigt) kläder, flarror och andra små objekt låg också slängda överallt, sängarna stod på ända och de blodiga madrasserna hade åkt iväg samtidigt som lakanen var någon annanstans. Fråga inte ens varför... Men hur tusan tre människor kan trasha ett hotellrum så mycket finner jag fortfarande inget svar på....

---

Under veckan hände som sagt mycket sjuka grejer och vi träffade och lärde känna mycket underbara nya människor, som t.e.x. the Greeek god (fast han var halvamerikan) som vi umgicks med nästan varje dag. Han lärde oss mycket om den grekiska kulturen och lagade gudomlig mat (som det anstår en grekisk gud) med basilika och salt som han hade plockat själv. Många galna utekvällar och många galna efterfester, värst var nog den sista då jag lyckades sumpa min mobil (fast har fixat en ny nu) och med den alla bilder från hela resan. Så sjukt ledsen jag var och fortfarande är, så mycket tid och energi som jag lagt ner på dem alltså. En ölflaska åkte in i väggen och Micke, bartendern på vårt stammishak Big Brother (där jag för första gången fick se en offentlig avsugning) såg mucho chockad ut över min plötsliga agrissivitet.  
Hela den kvällen var dock helt sjuk, vi blev drogade på ett sjukt fint ställe vi var och tog en fördrink på, har aldrig varit så flummig och samtidigt sett saker och ting så skarpt i hela mitt liv. Sedan åkte vi en massa fyrhjuling runt hela Rhodos town med omnejd, hamnade på en konstig efterfest i en lägenhet med finaste balkongen över strandpromenaden, med en massa sjuka svenskar, jag blev kallad hora av en galen granne och lackade satan, alltså jag såg verkligen svart och skrek så det hördes i hela huset. Fan om det är något jag har lärt mig av den här resan så är det att inte låta någon sätta sig på mig, jag vågar släppa fram mina känslor och mig själv på ett annat sätt nu. Kunde ju iofs ha varit för att jag blev bjuden på stört mycket dricka, jag betalade fan bara för drinken på det första stället, sedan pröjsade jag inte för en enda shot eller drink och då drack jag ändå jävligt mycket. Var ju verkligen supande, supande, supande varenda dag. De tre första dagarna var det lite strävigt men till slut vänjer man sig vid noll sömn och alkohol och chips och cigg och chokladcroissanter som enda föda.   

---

Annars kunde väl en vanlig dag/kväll innehålla allt, om jag inte lyckades låsa ut mig själv från hotellrumet helt naken så kunde vi traska runt i en stadsdel vi aldrig tidigare varit i kl. 9 den sista morgonen när vi skulle checka ut från hotellet vid 11 och inte hade packat ett piss. Hemma vid 5:30, sedan jobb direkt. Hehe ja ni fattar, palla skriva mer. Ska försöka fixa Florrys bilder inom en snar framtid, tills dess bjuder jag på dessa.