Schism - I know the pieces fit.

Fast allt är inte guld och gröna skogar måste jag erkänna. Jag har lite smått panik inför anatomimuntan på fredag, för jag har inte hunnit plugga mycket till den kan jag ju bara säga. Jag har börjat tvivla på om jag alls är redo för att plugga när jag inte kan prioritera det, och jag har lite svårt att finna mig i en roll som sjuksköterska när jag alltid har sett mig som läkare. 
Jag kan inte sätta ord på det, men alla känns så jävla ambitiösa och duktiga. Jag dräller alltid in en halvtimme för sent, ofta i fel föreläsningssalar dessutom. Jag hinner aldrig plugga eftersom jag prioriterar allt annat före det.
Jag har svårt att stanna upp och pusta ut, för det känns inte okej. Jag måste jobba för jag vill kunna försörja mig själv trots att jag inte behöver det. Jag vill umgås med folk hela tiden för jag vill ha ett liv trots att jag vet att jag egentligen inte hinner. Jag måste känna mig duktig och aktiv.
Egentligen borde jag vara hur lycklig som helst. Jag älskar mitt umgänge och min livssituation som den ser ut. Jag fyller 20 fucking år om en en vecka och livet leker. Men gör det verkligen det? Varför kan jag aldrig slappna av och lära mig att tycka om mig själv för?
Jag har egentligen allt jag behöver i mitt liv just nu. Det enda jag önskar mig i födelsedagspresent är bättre självkänsla. Och en viss person såklart, inslagen presentpapper haha.
Nej jag blir tokig. Jag har inte tid för några tvivel i mitt liv....