Schism - I know the pieces fit.

Det här är väl inget man pratar öppet om, men på sätt och vis kan jag tycka att det är fel. Jag måste iaf få utlopp för det här, och jag vet att det ändå bara är människor jag känner som läser här. Jag förväntar mig ingen jävla sympati eller medömkan, det ska ni veta.

Jag vill bara skriva.

Det är terapi för mig.

Jag har börjat utveckla en social fobi.
Kan inte beskriva det på något annat sätt, och när jag läser om det inser jag precis var jag är på väg.
Kriterierna och diagnosen stämmer alltför väl.
Minsta lilla vardagliga sak har börjat bli till ett hinder för mig.
Inte ett oöverstigligt sådant, men ändock ett tillräckligt jobbigt hinder.
Bara en sådan sak som att åka tunnelbana ger mig lätta panikkänslor.
Jag klarar inte av att vistas bland folk, men ändå vill jag inget hellre.
Jag vill inte att folk pratar med mig.
Jag vill inte att folk tittar på mig.
Jag är alldeles för självfixerad.
Jag vill inte ta den lätta utvägen; jag vill inte knapra mediciner.
Jag vill inte prata om det.
Jag visar ingenting utåt trots att det är samma tankar som snurrar och snurrar och snurrar i mitt huvud hela tiden.
Jag, jag, jag.
Oavbrutet.
Jag känner mig inte ens som ett psykfall.
Mer som ett monster, ett freak, ett missfoster.
Ett det.
Inte mänsklig.
Jag vill inte vara den jag är.
Jag vill vara den jag var.
 
Jag vill stänga in mig i en glaskupa med Tool i öronen.

I know the pieces fit.