I live among the creatures of the night
Jag ser inte mig som en speciellt rädd människa när det kommer till att gå hem själv på natten, eftersom det trots allt är något jag får göra mer eller mindre varje helg. Jag brukar få höra att jag är både dum och oförsiktig men vad tusan har jag för val? Jag kan välja på två olika vägar från tuben hem till mig; dels den från Islandstorget som går raka spåret längs med stora vägen och dels den från Ängbyplan som slingrar sig genom en något mer öde terräng. Vilken väg tror ni jag brukar välja? Den senare så klart, helt enkelt för att den är "mycket" roligare att gå.
Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv varit rädd när jag har traskat hem där (trots att det är vad folk säger till mig att jag borde vara). Aldrig någonsin förrän den här söndagsmorgonen, och detta berodde inte på någon annan människa som man kanske skulle kunna tro.
När jag passerade Kyrksjön, en liten skog som ligger precis utanför min gata, så hörde jag ett högt vrål som inte kan beskrivas som något annat än en människas paniktjut fast med något mycket mer desperat och förtvivlat över sig. Jag vred huvudet mot skogen och såg bara ett svart hål, som på ett obehagligt sätt utövade en galen dragningskraft på mig.
Jag fortsatte att gå, ökade på stegen något när jag hörde vrålet igen. Lika desperat och lika förtvivlat. Jag vred upp musiken i mina hörlurar men vrålet trängde igenom mina techno-beats, det gick inte att undkomma.
Jag fortsatte nedför backen som gick parallellt med den svarta, ogenomträngliga massa som natten hade förvandlat skogen till. Jag kunde inte låta bli att snegla mot den när jag hörde det där rasande vrålet igen.
Jag bara väntade på att något odefinerbart skulle hoppa ur den där svarta klumpen och på mig, så jag bestämde mig för att gå över Ängby IP för att komma bort från skogen. Jag stapplade över isen, förbi den rektangel av ljus som fanns vid omklädningsrummen och in i mörkret.
Samtidigt speedades musiken i mina öron upp och jag tänkte bara att om jag börjar springa så är det kört. Allting kändes som en extremt dålig splatter-film och jag kunde inte låta bli att snegla bak över axeln gång på gång trots att ingen människoätande varulv syntes till.
Jag halkade fram över isen på mina klackar, märkte själv hur jag ökade tempot i takt med musiken och det var då.... Som jag nådde fram till grinden, och halkade ut i civilisationen igen. Oskadd sånär som på mina ömmande fötter.
Sådär ja, nu har jag fått bearbeta denna traumatiska händelse hehe. Ursäkta den dramatiska framställningen, jag har nog blivit lite väl inspirerad av Stephen King-boken jag läser. Men jag vara faktiskt riktigt rädd, det tål att erkännas.
Så, detta desperata och förtvivlade vrål, var kom det ifrån? Jag har kommit fram till att det inte kan ha varit något annat än en räv. Ironiskt att det skulle krävas ett litet, rött pälsdjur för att få mina knän att skaka. Fortsättningsvis kommer jag nog att välja vägen från Islandstorget trots allt.
Lite scary bild måste jag säga, passande till inlägget. Varulvs-Kristin?
Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv varit rädd när jag har traskat hem där (trots att det är vad folk säger till mig att jag borde vara). Aldrig någonsin förrän den här söndagsmorgonen, och detta berodde inte på någon annan människa som man kanske skulle kunna tro.
När jag passerade Kyrksjön, en liten skog som ligger precis utanför min gata, så hörde jag ett högt vrål som inte kan beskrivas som något annat än en människas paniktjut fast med något mycket mer desperat och förtvivlat över sig. Jag vred huvudet mot skogen och såg bara ett svart hål, som på ett obehagligt sätt utövade en galen dragningskraft på mig.
Jag fortsatte att gå, ökade på stegen något när jag hörde vrålet igen. Lika desperat och lika förtvivlat. Jag vred upp musiken i mina hörlurar men vrålet trängde igenom mina techno-beats, det gick inte att undkomma.
Jag fortsatte nedför backen som gick parallellt med den svarta, ogenomträngliga massa som natten hade förvandlat skogen till. Jag kunde inte låta bli att snegla mot den när jag hörde det där rasande vrålet igen.
Jag bara väntade på att något odefinerbart skulle hoppa ur den där svarta klumpen och på mig, så jag bestämde mig för att gå över Ängby IP för att komma bort från skogen. Jag stapplade över isen, förbi den rektangel av ljus som fanns vid omklädningsrummen och in i mörkret.
Samtidigt speedades musiken i mina öron upp och jag tänkte bara att om jag börjar springa så är det kört. Allting kändes som en extremt dålig splatter-film och jag kunde inte låta bli att snegla bak över axeln gång på gång trots att ingen människoätande varulv syntes till.
Jag halkade fram över isen på mina klackar, märkte själv hur jag ökade tempot i takt med musiken och det var då.... Som jag nådde fram till grinden, och halkade ut i civilisationen igen. Oskadd sånär som på mina ömmande fötter.
Sådär ja, nu har jag fått bearbeta denna traumatiska händelse hehe. Ursäkta den dramatiska framställningen, jag har nog blivit lite väl inspirerad av Stephen King-boken jag läser. Men jag vara faktiskt riktigt rädd, det tål att erkännas.
Så, detta desperata och förtvivlade vrål, var kom det ifrån? Jag har kommit fram till att det inte kan ha varit något annat än en räv. Ironiskt att det skulle krävas ett litet, rött pälsdjur för att få mina knän att skaka. Fortsättningsvis kommer jag nog att välja vägen från Islandstorget trots allt.
Lite scary bild måste jag säga, passande till inlägget. Varulvs-Kristin?
Kommentarer
Trackback