I wish I'd never seen your face
Här sitter jag och är bakis såhär dagen innan en tenta. Det känns ju lovande. Det blev lite senare igår än vad som var tanken trots att jag fick skjuts men vad gör man inte för sina nära och kära? Blev två vändor med bil in till stan denna onsdagsnatt men huvudsaken är ju att alla mår bra. En tenta känns jäkligt, jäkligt oviktig i jämförelse med mina vänner.
Det var iaf en kul kväll. Har börjat umgås med två gamla polare från grundskolan och herregud vilket gäng vi utgör... Stefan, Viktor, Ylva och jag i en och samma bil innebär att alla babblar och babblar i munnen på varandra för alla har bara så himla mycket att säga och berätta. Det är så underbart när det klickar på det sättet tycker jag och att man bara kan sitta och diskutera allt mellan psykologi och musik in i det oändliga.
Jag var på så himla bra humör och så himla glad och kände mig så himla levande på nåt sätt hela kvällen. För första gången på länge faktiskt.
Mitt problem är ju att jag vill ha det jag inte kan få... Jag vet inte hur man gör för att släppa någon helt samtidigt som jag inte klarar av att hela tiden bli påmind om vad jag missar. Jag önskar att jag var så stark att jag bara kune vända ryggen till och fokusera mina tankar på mer väsentliga saker. Jag är så dålig på sånt här.
Jag borde ju om något känna mig populär och uppskattad. Har tre snubbar efter mig som jag verkligen visar sin uppskattning gentemot mig men jag kan inte ta till mig det. Ingen av dem är ju han och ingen av dem är vad jag vill ha... Vad är det då för mening med det?
Jag vill bara vara ensam och jag vill att folk låter mig vara ifred. Jag vill inte att folk får en massa jobbiga känslor för mig för jag vill inte såra någon. Jag vet väl mycket väl själv hur fruktansvärt ont det gör att bli sårad av någon man tycker om. Det är inte något jag vill utsätta någon annan för men det är ändå vad jag helt omedvetet lyckas göra mot dessa stackars män.
Om de bara visste... Jag är inte bra och de borde aldrig ha sett åt mitt håll från första början.
Jag kan bara säga som Roddan:
"You stole my heart and that's what really hurt"
Det var iaf en kul kväll. Har börjat umgås med två gamla polare från grundskolan och herregud vilket gäng vi utgör... Stefan, Viktor, Ylva och jag i en och samma bil innebär att alla babblar och babblar i munnen på varandra för alla har bara så himla mycket att säga och berätta. Det är så underbart när det klickar på det sättet tycker jag och att man bara kan sitta och diskutera allt mellan psykologi och musik in i det oändliga.
Jag var på så himla bra humör och så himla glad och kände mig så himla levande på nåt sätt hela kvällen. För första gången på länge faktiskt.
Mitt problem är ju att jag vill ha det jag inte kan få... Jag vet inte hur man gör för att släppa någon helt samtidigt som jag inte klarar av att hela tiden bli påmind om vad jag missar. Jag önskar att jag var så stark att jag bara kune vända ryggen till och fokusera mina tankar på mer väsentliga saker. Jag är så dålig på sånt här.
Jag borde ju om något känna mig populär och uppskattad. Har tre snubbar efter mig som jag verkligen visar sin uppskattning gentemot mig men jag kan inte ta till mig det. Ingen av dem är ju han och ingen av dem är vad jag vill ha... Vad är det då för mening med det?
Jag vill bara vara ensam och jag vill att folk låter mig vara ifred. Jag vill inte att folk får en massa jobbiga känslor för mig för jag vill inte såra någon. Jag vet väl mycket väl själv hur fruktansvärt ont det gör att bli sårad av någon man tycker om. Det är inte något jag vill utsätta någon annan för men det är ändå vad jag helt omedvetet lyckas göra mot dessa stackars män.
Om de bara visste... Jag är inte bra och de borde aldrig ha sett åt mitt håll från första början.
Jag kan bara säga som Roddan:
"You stole my heart and that's what really hurt"
Kommentarer
Trackback