Schism - I know the pieces fit.

Vad är kärlek egentligen? Är det inte så att det inte är något annat än ren och skär psykologi? Vad oromantiskt det låter, men ibland undrar jag om det inte är så det står till ändå.
Jag menar, oftast är det ju så att om en person börjar visa intresse för en så börjar man bli intresserad tillbaka. Är det kärlek då eller är det psykologi?
Ibland undrar jag om det bara har varit en illusion att jag har gillat de killar jag har träffat. Oftast är det ju faktiskt de som väljer mig och kommer till mig, istället för tvärtom. Jag tycker iofs om det, men har man någon valfrihet då?
Jag blir helt galen av de här tankarna, jag kanske inte har någon egen fri vilja egentligen? 

En annan sak jag av någon anledning har hakat upp mig på nu är åldersfixeringen i Sverige. Jag ser mig själv som väldigt åldersliberal när det kommer till kärlek och vänner, och skulle ärligt talat kunna se mig själv tillsammans med en 40-plussare så länge det känns rätt. Jag diskuterade det där med morsan också och hon tyckte att det skulle vara okej, hon snackade tom. om att fixa ihop mig med någon 48-årig ortoped som tydligen är nyskild. Haha inte för att det lär hända men ändå.
Jag menar det skulle ju ha varit skillnad om jag hade varit 15 bast men nu ser jag mig själv som en vuxen människa som kan stå för mina egna val. Jag vet hur samhället ser på sådana typer av förhållanden men jag tycker det är så charmigt med udda par, och då menar jag inte bara udda rent åldersmässigt. 
Satt och tänkte på det på tuben hem inatt när jag såg alla udda par där och antar att jag själv skulle kunna klassa in mig där ibland. Jag vet hur svårt det är att inte ta till sig av det folk säger om ens kille som inte ens är relevant men jag börjar lära mig att ignorera det där nu.
Man måste vara förbannat stark för att ha en kille som uppfattas som udda av någon anledning för det är svårare än man tror att lyssna på sig själv mitt i vimlet av åsikter som surrar hit och dit. Just därför beundrar jag folk som lyssnar på sitt hjärta till 100% och skiter i andra. Typ som Kat von D och hennes snubbe, har alltid hyst någon typ av hatkärlek för henne men nu har jag helt plötsligt börjat identifiera mig med henne.

Hur som helst, det där var ett sidospår. Varför ska man göra åldern till ett hinder istället för till en fördel?
Igår var jag på en jättetrevlig fest med ett väldigt blandat åldersspann, allt mellan 20 och 50 och till slut hamande jag såklart vid "vuxenbordet". Jag tycker att det var så givande att få höra lite äldre människors synpunkter och få deras perspektiv på saker och ting. Jag menar man märker ju ändå att de har en hel del livserfarenhet, och förhoppningsvis kan de få något typ av utbyte av mig med.  
Att få höra hur beundrandsvärt det var att jag var så målmedveten och att jag skulle lyckas bara jag fortsatte kämpa peppade mig extremt mycket bara för att det kom från det hållet. Nej jag ska försöka satsa på mer 30-40 plussare till vänner. Det ger mig mycket mer att sitta ned över att glas vin och diskutera livet än att supa mig redlös till en ridå av musik som inte ens går att överrösta. Även om det också kan vara kul ibland...
Fan vuxenpoäng på det där alltså!