Ta på dej säkerhetsbältet
Herrejesus, inte mycket tid man har att lägga ned på den här bloggen nuförtiden. Var den tiden försvinner är för mig lite av ett mysterium men spårlöst försvunnen är den likväl och aldrig kommer den tillbaka heller.
Hur som helst, delvis beror det väl på att mitt liv nästan är mer oregelbundet nu än någonsin. I måndags jobbade jag 7-16, sedan drack jag ett vinglas för mycket, (sensmoralen man kan dra ur min måndagsupplevelse är helt enkelt: köp aldrig det billigaste vinet på systemet!) sov hela tisdagen, jobbade 16:30-21:30 på onsdagen, var på Stadion på torsdagen innan Adrian somnade i min säng och sedan jobbade jag 00-6:30 på fredagen.
Mina arbetstider är för fan störda! Inte konstigt att man är konstant småsjuk och konstant trött. Det går absolut inte att leva såhär på sikt för jag kan inte planera mitt liv överhuvudtaget när jag aldrig vet hur jag ska jobba. Samtidigt är det en sån extrem brist på jobb nu att jag borde prisa gudarna att jag får jobba överhuvutaget, för det är det en definitiv minoritet på mitt företag som får.
Nej Posten glansdagarna är över och lär aldrig komma tillbaka, även om det kanske blir ett och annat inhopp där för min del. Det känns lite vemodigt men jag har minnen för livet därifrån, jag har haft förmånen att träffa och lära känna helt fantastiska människor och jag kommer aldrig att glömma hur himlans bra jag har trivts där. Det kan ingen ta ifrån mig.
Hur som helst, delvis beror det väl på att mitt liv nästan är mer oregelbundet nu än någonsin. I måndags jobbade jag 7-16, sedan drack jag ett vinglas för mycket, (sensmoralen man kan dra ur min måndagsupplevelse är helt enkelt: köp aldrig det billigaste vinet på systemet!) sov hela tisdagen, jobbade 16:30-21:30 på onsdagen, var på Stadion på torsdagen innan Adrian somnade i min säng och sedan jobbade jag 00-6:30 på fredagen.
Mina arbetstider är för fan störda! Inte konstigt att man är konstant småsjuk och konstant trött. Det går absolut inte att leva såhär på sikt för jag kan inte planera mitt liv överhuvudtaget när jag aldrig vet hur jag ska jobba. Samtidigt är det en sån extrem brist på jobb nu att jag borde prisa gudarna att jag får jobba överhuvutaget, för det är det en definitiv minoritet på mitt företag som får.
Nej Posten glansdagarna är över och lär aldrig komma tillbaka, även om det kanske blir ett och annat inhopp där för min del. Det känns lite vemodigt men jag har minnen för livet därifrån, jag har haft förmånen att träffa och lära känna helt fantastiska människor och jag kommer aldrig att glömma hur himlans bra jag har trivts där. Det kan ingen ta ifrån mig.
Kommentarer
Trackback