In my head there's only you now
Nu börjar vi bli nördar på riktigt, med ryggor och frivilligt extraarbete och grejer...
Själv börjar jag bli kär på riktigt, med pirr och fjärilar i magen och grejer...
Livet är bra hektiskt men bra härligt också.
Var bara tvungen att säga det.
I'm torn between this life I lead and where I stand
Fick ett ryck och började plugga till syrra på Sophiahemmet, och trivs riktigt bra än så länge. Tyckte att det var lika bra att börja plugga något så att jag inte fastnar på min truck, och om allt går som det ska kommer jag vara klar innan jag ens har hunnit fylla 23 vilket innebär att jag fortfarande kommer att ha tid på mig att plugga vidare sen.
"Internatet" som vi var på i veckan var också över förväntan, hade så mycket roligare än vad jag trodde att jag skulle ha. Kan bero på att jag har en helt annan social kompetens nu än vad jag hade förut. Att jobba ett år är nog ett av de bästa valen jag har gjort hittills i mitt liv för det var till stor del då jag utvecklade den.
T.o.m olympiaden där som jag fasade lite för var ju galet rolig, trots att jag fick agera patient på ambulanstävlingen och trots att jag skrapade upp mitt knä på organtransporten. Sittningen var också hur mysig som helst med alla galna spex som vi fixade, och sedan dansade vi Joel-dansen hela natten, alltså till Parapapapapaaa. Inte lite kul när alla studenter stod och flaxade likadant med armarna med Joel (som för övrigt var ledare för min basgrupp, E som i elit!) i mitten.
Dessutom kom vi två i äggtävlingen, även om jag tycker att vi lätt borde ha vunnit. Vi fixade isoleringscell, mediciner, toalett, säng, ambulans samt en mamma till vårt ägg som vi döpte till Åke.
Diggade dukningen på sittningen med kondomer, "pillerburkar", provrör, plåster och handsprit!
Har kommit såpass nära ett par stycken i min basgrupp som jag tror att det går på ett par dagar, och måste säga att det är en riktigt skön blandning i den och klassen. Världens sötaste ryska kvinna, två undersköterskor som kommer direkt från gymnasiet, en brat-brud, en 35-plussare, en vanlig tjej, och så Josse som är en helskön brud som jag helt klart kommer bäst överens med ingår i min grupp. På typ 70 pers. är det runt 7 killar i hela klassen, varav en går i min basgrupp och varav en skrämmer slag på alla och förmodligen komemr få svårt att inge förtroende som sjuksköterska.
Annars känns det riktigt bra att äntligen få in en fot i vården tillsammans med folk som brinner för samma sak som en själv. Dessutom verkar alla vara himla duktiga; intagningspoängen i år var högre än någonsin och över 2000 pers. sökte.
Sedan känns det underbart att ha en fot på Posten också, för där kommer jag att fortsätta jobba iaf det kommande året. Mitt älskade Posten vill jag helst aldrig lämna egentligen, och saknar det galet mycket just nu så kommer nog jobba ett par pass nästa vecka. Lite svårt att planera eftersom vi har en massa basguppsarbeten nu, men jag kan inet anpassa hela mitt liv efter dem heller, även om skolan självklart går i första hand.
Ovanpå allt detta, precis när jag tänkte att det bara var en sak som saknades, så träffade jag någon som jag tycker himla mycket om. Det sjukaste av allt är att han verkar gilla mig också. Men ska absolut inte ropa hej än. Fattar ingenting, förutom att jag inte kan fokusera för fem öre på föreläsningarna. Har för det mesta mina tankar någon annanstans. Inte så bra timing kanske, men när är det egentligen bra timing?
Det värsta är att han bor i Nynäs och jobbar natt, och jag fattar inte när in i helvete jag ska ha tid att träffa honom när jag själv aldrig har någon fritid. Fast en helt galen sak, som jag inte kan släppa, är att han jobbar en våning över mig på Posten. Jag träffade honom ju inte via Posten, och det har jag gått omkring och varit helt ovetandes om under hela tiden jag har varit där. Ödet?
Köpte en kalender och lånade en bok på skolan idag. Gud vad främmande, vuxet och konstigt det känns. "Etik i basal omvårdnad" heter den iaf, visst låter det spännande hehe? Ska gå och läsa lite i den nu innan jag rusar vidare, ciao!
Heartbreaks and promises
För fan, jag tycker ju om dig men du får mig att må illa... Kontakta mig inte mer.
Det är ju sådant jag vill komma ifrån. Kanske rentav mår prima när jag kommer hem igen. Hoppas hoppas.
Glöm inte att öva på detta nu alla, speciellt inte Ina haha! Ciao
Här finns ingenting att klaga på
Glömmer skyddshandskar och matlådor på jobbet.
Glömmer att lämna in trucknyckeln.
Glömmer bort bröd som jag har tinat i micron.
Glömmer att bifoga min artikel i mejlen som ska innehålla min artikel.
Allt detta bara under det senaste dygnet. Tror jag är alldeles för fokuserad på oväsentligheter som får mig att glömma vad som är viktigt egentligen.
Fast man kan ju alltid skratta åt det. Bättre det än att gråta.
jag vet vad jag vill men jag vill mycket mer
Jag fick lite tid fram för datorn ändå. Det var länge sen jag hann med det. Har bara jobbat natt i veckan och det känns som man hinner mindre då av någon anledning, men det kanske bara är för att man får försöka anpassa sina tider efter normala människors dygnsrytm.
En sak jag inte kan sluta fascineras av när jag hoppar ut bredvid en lastbil med släp eller trailer för att rycka plomber är hur galet stora de är. De ser inte så stora ut när man ser dem på vägen och inte när de backar in i porten heller, men när man står bredvid dem förvandlas de till monster. Det är nästan så att jag blir lite nojig när jag kryssar omkring därute, speciellt när jag jobbar eftermidddag och det är bilar överallt. Tankar i stil med att de skulle backa in samtidigt som man håller på att klättra upp i porten vilket skulle innebära en ganska säker mosningsdöd hehe.
Usch nej men så fort backar de inte så att man inte hinner men jag vet ju själv hur svårt det är att se vid backning, fatta om man då kör bil med släp. Jag kan inte sluta fascineras av chaffisarna heller som klarar av att köra sådana schabrak, mycket credd till alla fina chaffisar för det!
Det pinsamma är att jag fortfarande inte kan rycka plomberna själv, de sitter alldeles för hårt. Peter driver såklart järnet med mig för det men jag fick en idé inatt. Det sitter en såg på väggen som aldrig används så nästa gång kommer jag fan springa ut med den och såga bort plomberna. Peter tyckte det lät sådär haha. Chaffisarna lär nog bli lite skraja i vilket fall.
Det är galet lugnt på natten nu. Sitter i säkert 2 timmar varje nattpass och löser korsord, sudokun och snabbkrypton, bråkar med Sid samt utvecklar min konstnärliga ådra. Slutar nästan en timme innan jag ska sluta men får ändå betalt för den timmen. Värst var det när jag blev tvungen att jobba natt i fredags. Maken till seg natt har jag aldrig varit med om. Tre bilar på hela natten, varav en utan släp dessutom. Det var bara jag och Tyrone där på hela PNT, så att utgöra 50% av personalstyrkan känns som ett bra förtroende.
Har huset för mig själv hela veckan, galet skönt. Igår lyckades jag samla alla tjejer vilket var supermysigt. Får se hur det blir under resten av veckan men som vanligt är det mycket som ska hinnas med. Skulle vara så himla skönt att bara vara hemma en kväll i helgen men det lär inte bli så, har för mycket på gång. Har dessutom lovat att ta hand om de belgiska grannarnas kanin och blommor, men åt så trevliga människor gör jag det gärna. Att kliva in hos dem är som att kliva in i random amerikansk dramaserie, ni vet det rika och vackra livet. Mycket coolt måste jag säga.
Just det, helgen var ju också supernice. Hamnade på Sturecompagniet med ett gäng norrmän, och efterfestade på Clarion hotell på söder. Älskar deras namn; Morten och Kjell och Ingar och allt vad de hette, finner fortfarande det oerhört komiskt. Precis en sådan där galen kväll som man behöver lite då och då för att orka. Hade aldrig varit på Stureplan tidigare och hade världens fördomar om det, men iaf compagniet var ju ett riktigt bra ställe faktiskt. Fina lokaler, bra musik, bra ljud, blandat med människor och framför allt stil! Inget jävla äckel på dansgolvet och inga fjortisar. I like!
Livet är bra konstigt hur som helst. Jag vill så mycket, jag har så höga mål och ambitioner och jag vill hinna allt men inget bli av. Vilken kris jag har kommit in i, och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den heller. Livet känns så fruktansvärt orimligt och ologiskt just nu. Ovanpå det här får jag inte vara ute i solen alls 10 dagar framåt eller dricka alkohol eftersom jag går på antibiotika. Asigt är det och asig är jag och asig är du också. Alkoholen klarar jag mig utan men inte solen. Ska ju till Öland med Ylva nästa vecka, kul att inte kunna vara på stranden då liksom. Men jag försöker göra det bästa av det ändå, leder ingenvart att sitta och klaga. Bäst att resignera och njuta av livet så mycket det nu går ändå.
Tror jag ska ut och springa ur mig lite ångest. Fast det är ju helt svart ute. Har fått upp jättebra flås nu. Brukar jogga när jag kommer hem från jobbet på morgonen, det är nästan det bästa som finns. Inte en jävel har orkat sig uppp där runt 6-tiden, så jag har hela Kyrksjön för mig sjäv. Då har jag som mest energi också av någon konstig anledning, spinger minst 5 km och gör 100 situps och grejer utav bara farten. Sedan kan det hända att jag städar badrummet och diskar och hela köret. Har blivit lite beroende av det. Något ska man väl få sina endorfinkickar ifrån. Dessutom behöver jag flåsa av mig gårdagens frosserier.
Gud vad mycket blaj. Bäst att sluta nu och göra något vettigt istället. Kanske ska ta den där joggingturen ändå?
Letting go is not my thing
Kass uppdatering det har blivit här men det tänker jag inte be om ursäkt för hehe. Nej har inte alls känt för att skriva något men å andra sidan står mitt liv så stilla nu att det inte finns mycket att berätta ändå. Har inte mått helt hundra heller men det är inget jag tänker gå in närmare på. Kan bara säga att vissa dagar känns det som att någon borde spärra in mig på psyket med tvångströjan och zoloft-asken i högsta hugg.
Just därför har jag börjat leva lite mer sunt. Har blivit så mycket alkohol den senaste tiden och jag kände ölmagen växa men jag vägrar att bli fet! Så jag har börjat jogga och skippat allt vad chips, cigg och liknande heter, och absolut ingen alkohol i veckan. För varje öl som trots allt slinker ned blir det ett varv runt Kyrksön och nu ligger jag plus ett varv vilket känns skönt. Har istället utvecklat ett osunt beroende för sån lufttorkad fläskfilé; lomo. Men den innehåller typ inget fett så det är lugnt. Lite dyrt bara, men något ska man ju ersätta sina sug med.
Jag har ju iofs varit i Ryssland/Ingermanland. Mycket galna människor har jag träffat och det känns kul att kunna engagera sig lite mer och knyta kontakter som berör mitt ursprung. Fantastisk resa men det känns också som historia nu. Har skrivit en artikel till Ingrias medlemstidning dock, kanske lägger ut den här när den är helt klar. Känner mig lite nervös med tanke på hur många människor som kommer att läsa den... Som vanligt försöker jag vinkla allt på mitt eget lilla sätt och resultatet blev en artikel som inte alls handlade om resan utan bara om småsaker som jag lade märke till. Är ganska nöjd med språket och allt sånt, känner mig ändå väldigt trygg i mitt skrivande för jag vet att jag bemästrar det. Fick till en riktigt bra slutkläm också men den känns så grå och tråkig på något sätt. Känns inte som att jag har lyckats få in den där glimten-i-ögat-känslan som jag vill ha i mina texter. Aja, kanske inte rätt forum för det.
Har inte jobbat något på hela veckan, och det gör mig bara ännu deppigare. Har jobbat ganska mycket ändå under sommaren, körde galna 13-timmarspass och grejer men nu.. nada. Fast har ändå kommit fram till att det här jobbet kanske inte är så bra för mig som jag har trott. Oregelbundenheten verkar störa min hormonella balans något och det här med alla karlar till höger och vänster har gjort mig alldeles för självmedveten. Inte konstigt att så många kändisar mår dåligt med tanke på hur mycket uppmärksamhet de får. Så mycket uppmärksamhet är fan inte hälsosamt har jag förstått nu.
Är iaf helt ledig vecka 30-33. Då blir det Öland och förhoppningsvis någon utlandsresa också. Men vad tusan hände med sommaren och allt som skulle hinnas med? På sommaren ska man ju vara så jävla glad och man ska träffa en massa nya människor och umgås och må allmänt bra... Varför är inte den här sommaren lika galen som mina två föregående för? Är det bara pressen på att allt ska vara perfekt som gör allting jobbigt?
Det konstiga är att det ändå händer ganska mycket saker hela tiden, och att jag rör mig mycket ute bland folk. Har en lagom stor umgängeskrets som jag trivs med och som jag kan variera efter vad jag känner för. Ändå känns det som att något saknas.. Vad kan det vara tro?^^
Snart känns det som att jag kommer göra något väldigt dumt, spänningssökande som jag är...
Aja, imorgon ska jag äntligen träffa världens bästa Amanda. Hon är i femte månaden nu och ska få en liten flicka och jag är asolut glad för hennes skull så länge hon är det. Ska fokusera på det så länge i brist på annat höhö.
Easy like Sunday morning
Så härligt och äkta på något sätt.
Det konstigaste jag gjort på länge men mycket hellre det än en sliskig nattklubb med sliskiga människor.
Gud vilken nörd jag börjar bli.
Såhär vill jag festa i fortsättningen (men dansen är inga problem för det är såhär jag dansar redan nu hehe):
Say he who rides a pony must someday fall
Ibland vet jag inte hur man lyckas, men ibland gör man verkligen det ändå. Jag lyckades fan sumpa mitt åkkort på samma kväll som jag började använda det.
Som tur är har jag förlustgaranti så jag hoppas verkligen att jag får ut ett nytt kort. En lite lustig detalj var att man i polisanmälan skulle fylla i platsen där föremålet försvann, och att man kunde välja på både radhus, villa och lägenhet hos handikappad. Relevant?
Däremot skippade jag att nämna den lilla detaljen att jag var något dragen. Definitivt inte relevant.
Men visst är det så att inte kan jag som är så slarvig och klantig vara dotter till de här perfekta och organiserade människorna som jag delar boende med.
Inte är det möjligt att jag som (ve och fasa!) har haft sex med både tatuerade och piercade män är avkomma till två människor som tydligen alltid handlar rätt.
Nej det är helt enkelt för otänkbart, osannolikt, orimligt och otroligt för att vara sant.
Jag kommer alldeles säkert att brinna och ruttna i helvetet ändå.
ciao ciao italia
In my room
Vad handlar det om, kan folk inte tänka själva? Go with the flow eller vad?
Aporpå något helt, helt annat så fick jag ett ryck i måndags och fixade mitt rum. Trivs mycket bättre där nu. Än är det inte perfekt men mer åt det hållet som jag vill ha det, det vill säga stilrent och enkelt men ändå personligt. Och ska det vara personligt får det inte vara för avskalat heller.
Känns som att jag har byggt upp hela rummet utifrån en klocka som jag köpte på IKEA, den är min main source of inspiration. Sedan har jag hängt upp grejer runt om i rummet som jag tycker representerar mig.
På ett gammalt bälte som jag använder som någon typ av anslagstavla hängde jag upp mina första skyddshandskar, kanske låter lite grose men de är speciella för mig. När mormor hade dött och vi skulle röja gick jag runt i huset och samlade ihop en hel bunt med gamla nycklar som också hänger på min vägg.
Två andra saker som jag aldrig kommer att kunna ta bort från min boning är en snigel som jag har sytt och som också är det enda jag har lyckats sy i hela mitt liv, samt en liten Blunder gose från Donken, alltså den blå och gula lilla fisken från Den lilla sjöjungfrun. Det här låter helt sjukt men jag den där lilla mesiga fisken har alltid varit min favorit, jag har alltid identifierat mig med den på något sätt. Normalt att identifiera sig med en guppy liksom.
Sedan hänger det lite studentgrejer, arbetspapper och dif-prylar hos mig som får mig att känna mig hemma. Allt som allt känns det som att mitt rum representerar mitt liv, och det är så jag vill ha det.
Radade upp alla skor jag inte använder också i min "walk-in-closet" och det blev ju en jäkla skillnad mot att alltid ha dem slängda i en hög. Förvisso kan jag säkert hiva hälften av de här skorna men hur tusan ska jag få plats med alla när jag flyttar? Får ju knappt plats med de jag använder nere i hallen. Men det handlar inte om att jag köper mycket nya skor, utan om att jag aldrig slänger gamla...
Den absolut konstigaste detaljen i mitt rum borde jag väl inte berätta om, men jag kan inte låta bli. Har ett par gamla mjökkannor från Öland och ville väldigt gärna ha en framme men fann ingen plats till den, så nu står den bredvid min säng och har officiellt blivit min porr-kanna.
Slängde ner alla kondomer, glidmedel, leksaker och allt sånt i den vilket känns något udda. Vad tusan får man allt ifrån?Ska bli spännande nästa gång man drar hem en kille och man får klämma fram ett "vänta, ska bara kolla i mjölkkannan..."
Än är jag inte död!
Där skrev Roberto Saviano om sophanteringen i Kampanien och hur ton efter ton av giftigt avfall bara dumpas och grävs ned där det finns plats, självklart mer eller mindre kontrollerat och administrerat av camorran. Förorenad jord som förorenar annan jord, gödsel utvunnet ur garveriavfall, slagg som blandas med kompost för att gödsla hundratals åkrar, radioaktivt avfall som grävs ned eller dumpas i havet genom en fingrerad olycka (ett hundratal tunnor flöt faktiskt upp efter tsunamin på Somalias kust men det fick såklart noll uppmärksamhet) o.s.v.
Det här gör mig så förbannad eftersom det påverkar alla. Klankrig hit och klankrig dit, visserligen ryker helt oskyldiga människor där också och maffian går såklart alltid på familjen först vilken oftast också är helt oskyldig men det är ändå en sak. Att sprida ut gifter på det här sättet är en helt annan.
På dessa marker som är förorenade av alla möjliga gifter odlas frukt och liknanade som transporteras runt hela världen och som faktiskt når ända hit, till Skandinavien. Gud vet vad man stoppar i sig för skit men med tanke på hur mycket cancerfallen har ökat just i trakterna kring Neapel så kan man väl tänka sig att det inte är speciellt hälsosamt.
Just därför tänker jag bojkotta alla produkter som överhuvudtaget kommer från södra Italien, och jag uppmanar alla att göra detsamma. Detta gäller inte bara frukt och mat, utan allting. Visserligen är det väldigt svårt att kontrollera i många fall, men det är iaf ett tydligt ställningstagande från min sida.
Den här boken har verkligen fått mig att tänka till och få ett annat perspektiv på saker. Vilka omvägar fram och tillbaka som alla produkter vi kan köpa har tagit, vilket hyckleri som egentligen pågår.
Hycklare var ordet. Jag förstår inte hur politiker och skådespelare med en viss moral kan stå ut med sig själva när det är så uppenbart att de inte kan stå för sin livsstil.
Ta Angelina Jolie som exempel. Hon säger att hon värnar så jävla mycket om vår miljö och mänskliga rättigheter och shit. Men hur lever fröken Jolie sälv? Hur många mil per månad transporteras hon med flyg och hur mycket el använder hon i sitt eget hushåll?
En sak som framkom av boken var att den vita dräkt som hon bar på en Oscarsgala var sydd av en skräddare vid namn Pasquale i Neapel, självklart under sämsta tänkbara arbetsförhållanden. Men de stora modehusen i Italien anlitar skräddare i förorten för att sy deras kläder.
Tror ni att Angelina har någon koll på detta och att hon bryr sig överhuvudtaget? Hur fan kan hon se sig själv eller någon annan i ögonen?
Lev gärna ett liv i överflöd, visst, men stå för fan för det isåfall och skippa all bullshit.
Ett citat från slutet av boken, något ryckt ur sitt sammanhang men som sammanfattar min ståndpunkt ganska bra:
"Att känna till är därför inte längre ett tecken på moraliskt engagemang. Att veta och förstå blir en nödvändighet. Den enda möjliga för att betrakta sig som en människa värd att andas."
Go on and wring my neck
Samtidigt så vet jag på vilka premisser jag jobbar och vad det är som gäller. Om jag verkligen vill vara garanterat ledig så får jag helt enkelt ta ledigt, annars vet jag att risken/chansen att jag får jobb alltid finns där. Det är de villkoren som gäller för bemanning och om jag inte skulle finna mig i det skulle jag väl helt enketl få söka mig till ett annat jobb.
Mina vänner vet ju också om det här och egentligen handlar det inte om att prioritera bort dem utan helt enkelt om att ta de jobb som erbjuds vilket är ganka viktigt för mig som i snitt jobbar runt tre pass i veckan. Fast jag kan inte hjälpa att känna mig lite vidrig ändå...
Dessutom kan jag tycka att jag inte riktigt får den uppskattning som jag tycker att jag förtjänar. Jag tackar aldrig nej till några pass, kommer alltid i tid och gör alltid ett bra jobb. Visst får jag en del tack och uppskattande ord från mina chefer men jag har snackat med kollegor som har fått värdecheckar som tack för att de har ställt upp med så kort varsel. Men vad tusan har jag gjort då? Om de får det tycker jag att jag också förtjänar det, och det handlar absolut inte om värdechecken i sig utan bara om att det är en bra gest.
Det är många som har frågat mig hur jag orkar med ett sådant jobb där jag hela tiden jobbar olika tider och i princip inte har några rutiner alls, men faktum är att jag tycker att det är ganska skönt. Visst är det jobbigt på ett sätt men samtidigt kan jag känna mig väldigt fri som slipper komma in i det där hemska vardagslunket med samma rutiner dag in och dag ut. Det passar mig inte alls och gör mig galet uttråkad och deppad, så då kan jag ärligt talat säga att jag föredrar ett oregelbundet liv.
Hur som helst, nu ska jag förhoppningsvis jobba både eftermiddag och natt och det känns bra. Blir inte alls sådär hemskt trött på natten längre som jag kunde bli i början. Antar att min kropp helt enkelt har anpassat sig, att vara vaken något dygn sådär känns helt enkelt inte så ansträngande längre.
Nej dags att göra sig i ordning för jobbet nu. Puss så länge!
And perfect is a skinned knee
Var där med underbaraste Tobbe nyss och Björklunds hage är helt klart mitt nya hangaraound. De har fixat en studsmatta och annat skojigt där och jag har faktiskt inte garvat så mycket på länge. Kände mig som ett litet barn igen.
Vi måste ha sett ut som två idioter som studsade upp och ned i otakt och flängde runt i alla livsfarliga "leksaker", men det gör inget alls. Så kul kan man också ha det med sina grannar haha.
Varför kan man inte bara dra dit ett gäng och hänga? Jag har nog underskattat min omgivning lite.
Till you're so fucking crazy you can't follow their rules
På Öland så brusade jag upp som bara den vid matbordet när jag tog upp hur fel jag tycker att det är med sterotypa könsroller. Det är t.ex. alltid min mamma och mina mostrar, alternativt kvinnliga bekanta som hamnar i köket med disken medan männen hamnar i vardagsrumemt med ett glas whiskey. Jag kan inte säga att jag är mycket bättre jag, men jag kan säga som så att jag inte har något emot att dra igång gräsklipparen eller att röja i trädgården, sådant som uppfattas som sterotypt manliga arbetsuppgifter.
Hur som helst så vet jag inte tusan vad som hände där men det slutade iaf med att min pappa och morbror ställde sig i köket och tog itu med disken. Jag vet inte om det går att beskriva hur sensationellt det är för det har nog aldrig någonsin hänt under min livstid.
Berodde det på mina argument eller på att jag blev så upprörd? Jag hoppas på det förstnämnda. Det är ju såhär det ska vara, det är såhär jag vill vara. Jag vill orsaka förändring, även om det bara är en sådan här lite pisshändelse så betyder det ändå ganska mycket för mig.
Jag har fått känslan av att man som man alltid befinner sig i överläge. Har diskuterat det där mycket med mina tjejer och ibland känns det som at oavsett hur man agerar och hur mycket man hör av sig till en kille så är det alltid han som har sista ordet. Jag blir tokig på det där för oftast så vet ju mannen att han kan vara lite nonchalant för att vi kommer ändå finnas där och vänta på honom, och när det skiter sig är det vi kvinnor som kommer att hänga upp hos på honom och ha svårt att släppa honom medan han har gått vidare för länge sedan.
Beror det enbart på att kvinnor är mer emotionella än män? Är det vår förbannelse?
Samma sak gäller det här med att inte låta sig tryckas ned av män, det är väldigt känsligt för mig och för många andra också. Man ska väl inte låta sig tryckas ned av någon oavsett kön men just när det gäller män är situationen helt annorlunda, speciellt när det är någon man bryr sig om.
Jag märker själv hur agressiv jag har blivit om man jämför med hur lugn jag var förut. Det här är väl kanske inte värsta grejen men i helgen mötte jag upp min underbara kollega Jessica i stan. Vi blev kallade slinkor av en snubbe och jag blev galen, började skrika efter honom och tog ett snack med hans kompis. Förut skulle jag bara ha låtit det passera men jag kan inte göra det längre.
Skit samma om jag får en blåtira. Då går jag iaf därifrån med äran i behåll.
Det kanske är morsan som har påverkat mig där trots allt. "Man ska vara en bitch" är något av hennes motto och i vissa fall kan jag faktiskt hålla med henne.
While they're standing in the welfare lines
Jag har hur som helst märkt själv att jag har börjat engagera mig mer och mer, och att diskutera politik är ju faktiskt hur kul som helst. På Öland när vi skulle på Linus fest kom Madde och jag en timme för sent bara för att jag fastnade i en diskussion vid matbordet (vi hade lite släktingar där) om homoäktenskap. Personligen är jag emot det, eftersom jag tycker att den svenska kyrkan reformeras lite för fort. Självklart bör även en sådan gammal instution som kyrkan anpassa sig efter samtiden, men just inom homesexualitet är det ju väldigt tydligt var kyrkan står och att då acceptera något som religionen motsäger sig gör ju att själva meningen med den försvinner. Inte för att jag är religiös men jag tycker ändå att det är kul att engagera mig i såna frågor. Inte för att jag har något emot homsexuella heller eller tycker att de är mindre värda som individer men jag tycker att det är onödigt av en sådan minoritetsgrupp som de ändå är att fortsätta att driva en sådan infekterad fråga. Det känns som att de enbart är i provokativt syfte.
Hur som helst, tillbaka till Europa-valet. Jag har faktiskt lite svårt för EU och en sådan centralstyrning som de strävar efter. Jag ser det lite som samma princip som det här med skolsystemet som jag skrev om, precis som att alla människor ska behöva falla in i samma fålla så känns det som att alla länder ska behöva anpassa sig efter något som kanske inte alls passar dem.
Samtidigt så är det ju inte svårt att se fördelarna med EU. De viktigaste frågorna som jag ser det är brottsbekämpning över gränserna och miljöfrågan. För att jag ska kunna skilja ut partierna så känner jag att jag får begränsa mig till de här frågorna och just nu måste jag säga att det lutar åt Centern. Men det är inte mitt slutgiltiga val, to be continued säger jag.
Känner att min blogg börjar luta mer och mer åt det politiska hållet och mer och mer från mitt eget privatliv men för mig känns det bara mer och mer meningslöst att skriva om det. Mitt liv alltså. Tycker folk att det är boring så kan jag ärligt talat säga att jag inte bryr mig. Jag vill skapa debatt, jag vill få folk att reagera, att agera och att tänka till. Jag vill förändra. Det här är viktigt för mig.
go on and have it all
Jag måste bara få tycka till lite, vissa tycker att jag tycker för mycket men bättre det än att inte tycka alls. Läste att vår regering vill tillåta antagningsprover till teoretiska utbildningar på grundskolenivå, och på så vis skapa profilklasser med inriktning på t.ex. matte och fysik.
Detta tycker jag är ett jättebra förslag, jag ser det som en självklarhet att man ska kunna utvecklas inom de ämen man är bra på oavsett om det är ett estetiskt eller teoretiskt ämne. Intagningsprov har ju tillåtits länge inom estetiska utbildningar så varför inte inom naturvetenskapliga inriktningar? Same same but different liksom.
Jag menar alla har ju olika förutsättningar och de som har svårigheter i skolan ska ju få den hjälp de behöver, samma sak borde ju självfallet gälla för de studenter som är lite mer studieinriktade och begåvade än snittet. Det innebär inte att man är en bättre människa bara för att man råkar ha det lätt för sig, men vad det däremot innebär är att man borde bli tagen för vad man är och ges möjligheter att utvecklas.
Det är ju helt klart något som gynnar Sverige i slutändan och egentligen missgynnar det ju inte någon, så jag fattar inte varför sossarna ska hålla på och gnälla om att det här "skiktar samhället." Det är ju precis det som det inte gör. Millimerrättvisa är inget att sträva efter och det är omöjligt att uppnå så varför inte låta våra talanger utvecklas?
Nej jag blir så jävla upprörd av sådana uttalanden att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Det är ju helt absurt! Att man inte får sticka ut, att man inte får vara duktig på något, att alla ska stöpas i samma form fast vi alla är unika indivder, att jantelagen fortfarande genomsyrar det här landet, allt det här gör mig så galet förbannad. Så det så!
ljusblåa dagar
Helgen spenderades hos min älskade granne på hans mysiga sommarställe Tupplunda i Sorunda. Vilka sommarvibbar! Där hoppas jag kunna hänga lite mer i sommar, var jag nu ska klämma in det mellan Öland, Ryssland, England, charter och grillkvällar. Jag fick iaf något konstigt infall och dissade Adrians fest samt schlagerkväll hos Sofie, och åkte kommunalt till Nynäs helt själv istället. Att jag var ensam tjej med fyra boys gjorde inte så mycket, jag trivs ju nästan som bäst då haha. Eller helt ensam var jag ju inte, Tobbes mamma, mostrar och syrra var ju där i stora huset men det räknas ju inte riktigt.
Hela dygnet stod boomboxen på och varvade mellan två skivor; mamma mia och en 80-tals-skiva som Stefan hade bränt. Gode gud vad jag ville slå sönder den där apparaten just då.
Hur som helst, himlans mysig helg har det varit med allt som hör sommaren till; grillning, solnedgång, brasa och en del trädgårdsröjning. Och whiskeyspill i sängen såklart. Självklart föll all diskning på min lott men det tog jag faktiskt gladeligen på mig. Har nästan börjat tycka att det är kul att diska, det är en rätt skön syssla ändå för man ser verkligen resultat och vet att när man är klar så är man klar. Diskade upp ett helt berg åt Adrian i tisdags också, riktigt äckligt var det med tanke på hur länge den disken lär ha stått. Av bara farten fortsatte jag att städa hela köket och lite i badrummet och vardagsrummet också men jag kan garantera att det inte lär hända igen. Är ändå så jäkla lack på honom, och kan säga att det enda jag saknar med honom just nu är celican med sitt underbara motorljud. Här är den:
Coolast var det ju när jag körde och heads turned bara för att det var bruden som satt bakom ratten istället för snubben. Älskar sånt. Varför ska man alltid behöva sitta bredvid mannen som en nickedocka och flänga med hit och dit som man gör när man har bil? Det är ju därför man har körkort för tusan!
Iaf så tog Tobbe och jag hans båt hem, så härligt. Lite ny upplevelse för min del faktiskt, åkte via slussen i Södertälje och solen sken nästan hela tiden så bättre kan man ju knappast ha det. Det är så skönt att umgås med en allmänbildad, driven och lite mer bright kille som omväxling, någon som det faktiskt går att diskutera med. Sånt gillar vi. Har lärt mig jättemycket om lite allt möjligt av honom faktiskt.
Ikväll är det iaf derby på g, Nino kommer hit från Uppsala med sitt fotbollslag så vi ska käka med dem innan de drar iväg till fel klack. Sedan bär det av till Öland på onsdag så det är späckat schema som vanligt.
psychosocial
När han förolämpar mig fast han inte ens känner mig kan han dra åt helvete.
När han försöker bestämma över mig efter ett par dagar kan han dra åt helvete.
När han sms-terrar mig som om jag inte har något annat för mig kan han dra åt helvete.
Om han inte chillar ner lite kan han dra dit pepparn växer och lite längre till, bara jag slipper befinna mig på samma sida jordklotet som honom.
Det gäller att se varningstecknen i tid.
Fast det är svårt ändå.
Maybe Im just the thing to break my own fall
Jag är medveten om hur korkat det är men jag söker spänning och kickar genom män. Döm mig för det men tänk på att vissa får dessa kickar genom att sätta sitt liv på spel genom farliga sporter. Är det mer okej? Det som allting handlar om är ju egentligen bara att utmana ödet, inget mer än det.
Fast jag kan erkänna att det börjar gå lite utför nu. Nu är det galet på riktigt! Vad tusan håller jag på med? Men som jag sagt tidigare, jag är trött på 30 minus-pojkar. Så sjukt egentligen men så fort jag säger att jag vill ha något så får jag det serverat, om inte på silverfat så iaf på aliminiumfat.
Men ärligt talat, vem behöver dejtingsajter eller krogen när man har Posten? Chanserna till ragg är ju större där än någon annanstans. Iaf som kvinna.
Du får inte rör vid mitt hjärta som om allt var uppenbart
Haha gud, jag borde verkligen byta abonnemang. Nu är min mobilräkning uppe i 600 spänn per månad, och inte för att det är så överdrivet mycket men det borde ju helt klart gå att komma undan billigare.
För en femhundring brukar man ju kunna ringa och messa gratis till alla, undrar om Telia också har så? Frågan är då, är det värt det? Det är ju fan kärleken som har kostat på, bokstavligen...