Schism - I know the pieces fit.

Ursäkta om jag låter något ego och narcissistisk när jag säger det här, men jag börjar bli lite less på att mer eller mindre alla killar jag träffar antingen försöker få mig i säng eller så blir de kära i mig (speciellt de riktigt konstiga). 
Smickrande, visst, men samtidigt väldigt kränkande och jobbigt. Jag är så dålig på att hantera det också, så det blir mest pannkaka av alltihop.
Så får man höra att man leker med folks känslor, men det är väl knappast jag som leker när jag inte direkt anstränger mig för att förföra någon överhuvudtaget. Eller?
Jag tror dessutom att det här är en situation som de flesta kan känna igen sig i, men som man kanske inte riktigt vågar beröra just för att det känns så ego och har något av tabu över sig.  
Jag vet inte, men det kanske är omöjligt att bara vara kompis med de flesta killar? Det kanske alltid kommer att finnas någon typ av spänning där? Inte för att det uteslutande gäller alla män, men jag har verkligen börjat bli en tvivlare den senaste tiden.... 

Gud vad jag känner mig irriterad, sårad, ledsen och besviken. Men jag har börjat vänja mig. Är det verkligen såhär det ska vara att ha en nära relation till en annan människa?
Jag tycker det går upp och ned som en värsting till berg-och-dalbana, och det varje vecka dessutom. Ena dagen är allt perfekt och nästa går man omkring och surar för något, så löser man det och så är man tillbaka i samma spår igen.
Jag vet inte om jag pallar med det här. Just nu har jag mest lust att gå över till serben och be honom trycka upp mig mot en halvfärdig vägg i det där förbannade huset. Fy skäms på mig men jag kan inte sluta flörta med honom, han påminner mig så mycket om Tysken. The love of my life hehe.
Det är ju dessutom typiskt att alla killar ska dyka upp nu när man är upptagen eller vad man nu ska kalla det. Det slår ju för tusan aldrig fel, och det gör mig bitter för jag vill alltid ha hela kakan och äta den. Bara på min egen gata har jag två potentiella ragg, hur tajmat är inte det liksom? Att jag överhuvutaget tänker såhär är väl dessutom ett extremt dåligt tecken, men när man inte kan finna den där stabiliteten är det naturligt för mig att söka förströelse på annat håll.

Nej jag blir less bara. Den här veckan har varit en sådan där väldigt, väldigt hektisk vecka igen när jag inte har hunnit vara hemma en enda kväll eller dag heller för den delen. Har jobbat i Jordbro igen vilket också har inneburit uppstigning vid fem varje morgon, sedan har jag suttit och larmat snusstockar och dragit av glitteröverdrag av absolut-flarror samt lyft en himla massa vilket också innebär att min rygg är lite knasig just nu.



Inte för att jag klagar, men det har varit tungt, det har det. Saknar verkligen Posten så mycket att det gör ont i hjärtat på mig och så att tårarna bränner bakom ögonlocken. Tomteboda framstår dessutom som ett universitet med högutbildad överklass i jämförelse med det där lagret. Shit vad grova de är i käften! Jag är inte den som är den liksom, det krävs en del för att chocka mig men herrejesus säger jag bara om jargongen. Jag blir fan äcklad.  
Sedan inledde jag veckan väldigt bra också med att supa till lite vilket har börjat bli ett rutinmässigt sätt att lyxa till måndagarna lite. Är inte så himla smart dock, det kan jag intyga, speciellt inte när man ska upp ett par timmar senare. 
Har flängt runt här och där och busat vilket har resulterat i att jag har bangat ur alla erbjudanden jag har fått både igår och idag. Jag känner mig så tråkig men jag pallar ju ingenting. Drar väl hem till grannen som vanligt bara för att det ska bli något av den här fredagskvällen....

Alltså visst, det kanske märks att jag aldrig har bott i en "dålig" förort och att jag är van vid de fiinfiiina villorna här men jag tyckte att den här lappen som satt på porten till Adrians brorsas lägenhet var sjukt rolig. Trevlig helg! 
 

Gode gud vad jag är uttråkad! Förut brukade jag älska att vara ensam hemma och bara kunna ta det lugnt med mig själv men jag vette tusan vad som har hänt. Jag antar att jag har vant mig vid att ha någon runt omkring mig hela tiden för det här håller på att driva mig till vansinne.
Lite läskigt är det, för jag vill kunna uppskatta ensamheten också och kunna vara helt oberoende. Inget bra tecken det här.
Då har jag dessutom bara varit ensam sedan igår och då var ju tjejerna här. Nej det här håller inte. Antingen drar jag hit Tobbe eller så får min älskling helt ekelt bli frisk och komma och hålla mig sällskap! Alternativt raggar jag upp någon av serberna som håller på att bygga ett alldeles för högt hus på trädgården bredvid vår, men det känns inte som det smartaste jag skulle kunna göra just nu. Kanske bara helt enkelt ska ta mig ett bad istället....
Inget jobb idag heller. Har bara jobbat 8 timmar den här veckan och de 8 timmarna är fördelade på 2 nätter på Posten. Alltid lika spännande med de där nattpassen, och alltid lika roligt när chaffisens arbetsledare börjar ragga på mig.
Hur som haver, på påskafton tänkte jag iaf dra ihop lite folk. Vill inte att det ska bli någon jävla galen drägg-fest där man hittar knivar och körsbärstomater och lussebullar och kaksmulor och sperma lite här och där i hela huset. Bara ett par stycken, de allra närmaste och folk som jag vet att jag kan lita på den här gången. Det brukar låta så ja...

Stoppa pressarna! Väldssensation här på min alldeles egna blogg! För såhär ser nämligen Järnkaninen ut utan sitt huvud.



Nej men seriöst Alex, ta på dig huvudet för tusan! Du skrämmer ju skiten ur de stackars ungarna...

Är det för mycket begärt att bli tagen seriöst när man är förbannad?
Det är väl det absolut minsta jag kan kräva tillbaka; den respekt som jag visar.
Om jag lackar ur så visar jag det utan att ta någon hänsyn till dig. 
Jag tänker inte tolerera att bli nedtryckt på något sätt.
Om du vill ha mig, får du fan kämpa lite för det...

Vad är kärlek egentligen? Är det inte så att det inte är något annat än ren och skär psykologi? Vad oromantiskt det låter, men ibland undrar jag om det inte är så det står till ändå.
Jag menar, oftast är det ju så att om en person börjar visa intresse för en så börjar man bli intresserad tillbaka. Är det kärlek då eller är det psykologi?
Ibland undrar jag om det bara har varit en illusion att jag har gillat de killar jag har träffat. Oftast är det ju faktiskt de som väljer mig och kommer till mig, istället för tvärtom. Jag tycker iofs om det, men har man någon valfrihet då?
Jag blir helt galen av de här tankarna, jag kanske inte har någon egen fri vilja egentligen? 

En annan sak jag av någon anledning har hakat upp mig på nu är åldersfixeringen i Sverige. Jag ser mig själv som väldigt åldersliberal när det kommer till kärlek och vänner, och skulle ärligt talat kunna se mig själv tillsammans med en 40-plussare så länge det känns rätt. Jag diskuterade det där med morsan också och hon tyckte att det skulle vara okej, hon snackade tom. om att fixa ihop mig med någon 48-årig ortoped som tydligen är nyskild. Haha inte för att det lär hända men ändå.
Jag menar det skulle ju ha varit skillnad om jag hade varit 15 bast men nu ser jag mig själv som en vuxen människa som kan stå för mina egna val. Jag vet hur samhället ser på sådana typer av förhållanden men jag tycker det är så charmigt med udda par, och då menar jag inte bara udda rent åldersmässigt. 
Satt och tänkte på det på tuben hem inatt när jag såg alla udda par där och antar att jag själv skulle kunna klassa in mig där ibland. Jag vet hur svårt det är att inte ta till sig av det folk säger om ens kille som inte ens är relevant men jag börjar lära mig att ignorera det där nu.
Man måste vara förbannat stark för att ha en kille som uppfattas som udda av någon anledning för det är svårare än man tror att lyssna på sig själv mitt i vimlet av åsikter som surrar hit och dit. Just därför beundrar jag folk som lyssnar på sitt hjärta till 100% och skiter i andra. Typ som Kat von D och hennes snubbe, har alltid hyst någon typ av hatkärlek för henne men nu har jag helt plötsligt börjat identifiera mig med henne.

Hur som helst, det där var ett sidospår. Varför ska man göra åldern till ett hinder istället för till en fördel?
Igår var jag på en jättetrevlig fest med ett väldigt blandat åldersspann, allt mellan 20 och 50 och till slut hamande jag såklart vid "vuxenbordet". Jag tycker att det var så givande att få höra lite äldre människors synpunkter och få deras perspektiv på saker och ting. Jag menar man märker ju ändå att de har en hel del livserfarenhet, och förhoppningsvis kan de få något typ av utbyte av mig med.  
Att få höra hur beundrandsvärt det var att jag var så målmedveten och att jag skulle lyckas bara jag fortsatte kämpa peppade mig extremt mycket bara för att det kom från det hållet. Nej jag ska försöka satsa på mer 30-40 plussare till vänner. Det ger mig mycket mer att sitta ned över att glas vin och diskutera livet än att supa mig redlös till en ridå av musik som inte ens går att överrösta. Även om det också kan vara kul ibland...
Fan vuxenpoäng på det där alltså!

Herrejesus, inte mycket tid man har att lägga ned på den här bloggen nuförtiden. Var den tiden försvinner är för mig lite av ett mysterium men spårlöst försvunnen är den likväl och aldrig kommer den tillbaka heller.
Hur som helst, delvis beror det väl på att mitt liv nästan är mer oregelbundet nu än någonsin. I måndags jobbade jag 7-16, sedan drack jag ett vinglas för mycket, (sensmoralen man kan dra ur min måndagsupplevelse är helt enkelt: köp aldrig det billigaste vinet på systemet!) sov hela tisdagen, jobbade 16:30-21:30 på onsdagen, var på Stadion på torsdagen innan Adrian somnade i min säng och sedan jobbade jag 00-6:30 på fredagen.
Mina arbetstider är för fan störda! Inte konstigt att man är konstant småsjuk och konstant trött. Det går absolut inte att leva såhär på sikt för jag kan inte planera mitt liv överhuvudtaget när jag aldrig vet hur jag ska jobba. Samtidigt är det en sån extrem brist på jobb nu att jag borde prisa gudarna att jag får jobba överhuvutaget, för det är det en definitiv minoritet på mitt företag som får.
Nej Posten glansdagarna är över och lär aldrig komma tillbaka, även om det kanske blir ett och annat inhopp där för min del. Det känns lite vemodigt men jag har minnen för livet därifrån, jag har haft förmånen att träffa och lära känna helt fantastiska människor och jag kommer aldrig att glömma hur himlans bra jag har trivts där. Det kan ingen ta ifrån mig.

Guud det händer mycket nu men jag vill inte avslöja något alls egentligen så det bästa skulle väl vara att sluta skriva nu... Men jag kan fan inte!
Shiet jag har en egen tandborste där! Och jag har träffat hans pappa! Hur tusan ska man tolka det liksom. Tror bara att det finns ett sätt...
Tusan vad det gick undan. Har redan börjat agera överbeskyddande morsa och tjata på honom och få honom att köpa riktigt mat och komma med inredningstips och i veckan ska vi åka till Ikea bara för att jag tyckte att han skulle sätta upp lite hyllor. Han var t.o.m. på väg att impulsköpa en teve bara för att jag tyckte att den var fin.
Nej det här är så otippat att jag t.o.m. har lyckats förvåna mig själv. Fast ganska kul är det ju också. Då spelar det inte så stor roll att jobbsituationen suger.
Var nyss ute och tog en långpromenad med min kära granne och hans hund också. Så härligt, man borde utnyttja sina grannar lite mer. Öööh vad fel det där lät men jag är redan på god väg. Han ska tydligen också skriva högskoleprovet på Thorildsplan på lördag, kaaching! Perfekt att äntligen ha någon att snacka med på rasterna. Gud vad jag är bortskämd med skjuts nuförtiden btw, nästan lite för bortskämd...

Apropå absolut ingenting, min morsa kom nyss hem med världens snyggaste, nyinköpta mulberry-väska. Gissa vem som har första tjing på den! Om jag nu får vill säga, hon är lite sur för att jag hade ringt upp till mobiler i sammanlagt över 13 timmar på vår hemtelefonräkning.
Hahah hon är rolig hon, jag vet inte riktigt vad andra brukar prata med sina mammor om men hon kan bara rätt ut fråga om någon är "välutrustad" för att citera henne. Våra diskussioner alltså, och det hon berättar! Jag blir chockad, men jag vet iaf var jag har fått mina gener ifrån. Sådan mor, sådan dotter.... 

Vilken konstig vecka det har varit. En konstig vecka i ett konstigt liv, och konstigare kan den fortfarande bli!
Jag har inte varit på Posten alls i veckan, utan inledde veckan på ett jätteskitigt lager (fick tom. ha skyddsmask pga. dammet men jag sket i den efter en dag) i Jordbro där jag åkte upp och ned och upp och ned i en korg och klistrade lappar på hyllplan. En himla tur att jag övade bort en del av min höjdskräck i skyliften i somras.
Alltså jag är inte tio år längre och jag klarar av att sitta själv i fikarummet, men jag blev himla glad när Tom dök upp där. Ett himla krånglande blev det för att jag skulle försöka tajma in mina raster med hans, och ett himla krånglande blev det också att ta sig till Jordbro när man började 06:00. Och jävla skit att mina favvoskyddshandskar gick sönder också. Jävla Jordbro.

 Min bur.. Kände mig faktiskt som en liten fånge däri

Nej tack, jag föredrar Posten framför allt annat. Det är så grym stämning där, om man jämför med stämningen på lagret jag var på så märker man definitivt skillnad. Okej, jag kände ju ingen där och visst fanns det sköna människor där också(speciellt snubben som körde trucken, världens Tommy Lee-lookalike och som rekommenderade en tatuerare vid Brommaplan) men det var så uppdelat mellan serber/kroater och resten.
Det är just det som är så härligt med Tomteboda; att det inte alls finns några sådana grupperingar. Det är så blandat och öppet och så schyssta människor där, och det är jag inte ensam om att tycka. Diskuterade det med Adrian igår och han sa samma sak, det är ju så att man vill åka till jobbet enbart för att träffa folket.
Hur som helst, somnade mer eller mindre i hans soffa igår efter en middag bestående av två drinkar och en påse chips en onsdag sådär. Jag är inte van vid fem timmars sömn per natt, vid tidiga morgnar och vid heltid. Hade glömt bort hur skön den där utmattningen är efter att ha levt slackerliv sedan i augusti.
Glömde en vante i hans bil också. Fattar inte hur in i helvete man kan lyckas glömma en vante, men det lyckades jag med ändå. Det var också ett par favoriter, en riktig vant-vecka skulle man kunna säga att det har varit.

 En del av Adrians ringa filmsamling

Var på jävla Leitex, alltså tvätten, idag och nu börjar jag lessna. Tur att det finns folk som får mig att hålla humöret uppe och som får mig att orka gå upp :) Jag vill tillbaka till TBA! Fattar inte varför jag har fått hoppa runt såhär helt plötsligt.

Just det, var tvungen att åka till Posten för att hämta mina skyddsskor i måndags. Gissa vem jag sprang ihop med då om inte chaffisen! Sick! Jag tror han blev lika paff som jag. Jag krävde tillbaka mina pengar och frågade om det var så jävla svårt men det höll han ju med om att det inte var. 
Trots allt så kände jag ändå att jag inte kunde vara alltför odräglig mot honom oavsett vad han har gjort och inte gjort, vi är ändå vuxna människor och kan ju bete oss därefter. Vi småpratade lite och jag saknar det där, inte honom i sig men jag saknar att umgås med honom. Men det kommer jag aldrig mer göra så shit the same. Jag önskade honom ett bra liv och gick ut från Posten utan att vända mig om en enda gång.

Jag tror jag har kommit fram till svaret på min egen retoriska fråga. Bordellmorsan/matchmakern fixar kärlek till sig själv! Så enkelt var det.

Haha, Danne @ Posten!

Idag fyllde Ellanbellan 3 bast! Kan inte fatta att tiden har gått så fort. Det är galet, men mycket har hänt sedan hon kom till världen och sedan jag blev tok-moster.
Hur som helst, hon önskade sig iaf en kofta.. med knappar! Det är bra att vara specifik liksom. 
 


En Molly också, bara för att jag är så stolt trots att jag aldrig träffat min andra systerdotter. Snart snart hoppas jag.
Måste säga att jag tycker Molly är ett extremt coolt namn, lite sur på syrran för att hon hann före mig där. Jag menar, kommer inte textraden "Me I like sleeping, especially in my Molly's chamber" från världens kanske coolaste låt? Och har inte Kings of Leon gjort en låt som heter just "Molly's chambers"? Jo, just det. Sjukt coolt.

Herrejesus vilket upprop det har blivit på fb mot att betala för Vickans och Dannes bröllop med våra skattepengar, men jag tycker ärligt talat att det är mycket, mycket värre att de pengarna faktiskt också går till lata jävlar som inte orkar eller vill jobba. Att vi kommer att betala deras bröllop är ett faktum och det är bara att acceptera, och jag tycker faktiskt inte att det är speciellt konstigt eller dåligt heller. Samma sak skulle ju gällt vilken typ av statsöverhuvud vi än hade haft.
Det jag däremot har hakat upp mig på och som jag tycker är dåligt, är det faktum att Vickan och Danne är så extremt tråkiga i mina ögon.
Alltså jag förväntar mig inte att få läsa feta rubriker om att de har suttit med kungliga fix och injicerat h i varandras blåfärgade blod, eller att Vickan skulle göra en nakenchock och gå utan trosor på Nobelmiddagen (vilket ändå inte skulle synas under hennes klänningar), utan jag skulle bara vilja se lite mer... spontanitet.
Jag förstår pressen de har på sig (eller gör jag verkligen det?) och att man inte kan bete sig hur som helst när man är kunglig men jag tycker ändå att det är något som saknas. Båda ser väldigt svensson ut och det skulle ju definitivt kunna vägas upp av det där som jag saknar, men tyvärr.
Men vad hade jag förväntat mig egentligen? Ett sådant par passar väl perfekt för att representera lätt och lagom landet Sverige.

Ibland får jag bara lust att åka till ölandsbron, ställa mig mitt på krönet och kasta min mobil all världens väg. Är det bara jag som nästan får ont i magen över att alltid vara tillgänglig?
Jag stänger aldrig av min mobil och jag har nästan alltid ljudet på men vissa dagar håller den där uppfinningen på att driva mig till vansinne. Det känns som att jag inte gör annat än att spenderar mina dagar med att snacka i telefon och svara på sms.
Värst är det på jobbet. Vissa dagar (oftast fredagar) hinner jag ju mer eller mindre aldrig lägga ned mobilen i fickan innan jag måste ta upp den igen. Jag kunde lika gärna ha den hängandes i ett snöre framför ansiktet; det skulle jag nog spara en hel del tid på. Ett himla planerande krävs det också för att det inte ska bli för uppenbart att man spenderar en hel del tid på annat än det man är där för att göra - dvs. att jobba.
Alltså jag säger inte att mina nära och kära inte ska kunna kontakta mig men jag blir fan grymt stressad eftersom jag alltid vill svara så fort det bara går på mess och eftersom det oftast är mig alla kontaktar när något ska samordnas. Det är väl iofs något positivt och jag ska väl inte klaga på att folk hör av sig till mig för jag tror jag har större umgänge nu än någonsin och det trivs jag jättebra med, men det är just den där förväntade tillgängligheten som får mig att flippa.

Apropå det här med mobiler... När jag sumpade min mobil i Grekland insåg jag hur stor del av mitt liv jag hade i den där lilla mackapären. Därför har jag börjat föra över alla kontakter och roliga sms jag vill spara till pappersform.
Ett hett tips, förr eller senare får de ju ändå inte plats i mobilen heller. Det kan ju faktiskt vara lite roligt att kunna gå tillbaka och garva eller gråta eller vad fan som helst, bara man vet att det finns sparat. Det fannas många sådana sms på min förlorade mobil som jag önskar att jag hade kvar. 
En av mina favoriter hittills i samlingen är det här från hemlig person: "Jag ryser i hela kroppen när jag tänker på hur skönt det skulle vara att stå bakom dig, kyssa dig på nacken, låta mina händer sakta glida ner för din kropp, och långsamt ta av dig plagg efter plagg. Puss!"

Satt och småskrattade för mig själv åt överläkaren som hade kritiserat den där psykologistudenten och hennes simulerade psykos; "hon borde klippa sig och skaffa sig ett riktigt jobb" har han sagt om henne. Tyckte det var en riktigt klockren känga tills det slog mig att den för tusan lika gärna kunde vara riktad mot mig.

De två mest konstruktiva sakerna jag har lyckats uträtta den här veckan är att:

1. Jag för en tia i automaten på jobbet lyckades få inte mindre än två mackor och en choklad. Detta skedde när min macka fastnade; inom loppet av två minuter hade inte mindre än tre snubbar kommit till "den här söta tjejen"s undsättning. Detta resulterade i att de lyfte upp hela schabraket och skakade loss de där belöningarna åt mig, och jag traskade därifrån väldigt nöjd och med famnen fullastad med godsaker. Ganska klockrent med tanke på att jag inte käkat någon lunch.
2. Jag äntligen har skaffat en sån där plastkrumelur och börjat töja hålet på mitt högra öra à la bro Danne. Det gör förbannat ont, det blöder och det dunkar men det skiter jag i för snart har jag nästan pressat in hela den här som är 3-4 mm, vilket också innebär en uttöjning med minst 400% på ett dygn. Om jag fortsätter såhär lär min öronsnibb hänga någonstans i höjd med mina knäveck inom ett par veckor...

Nej fy, jag borde klippa mig och skaffa mig ett riktigt jobb. Ett riktigt umgänge också kanske... :P