Go on and wring my neck
Jag känner mig ungefär som världens hemskaste människa just nu, ni vet en sån där jävel som hela tiden prioriterar jobbet före vännerna. Det har hänt två gånger bara den här veckan; dels i tisdags när jag hängde med Tobbe (som då dessutom precis hade laseropererat ögonen vilket gjorde att jag kände mig extra hemsk) och de ringde in mig tre kvart innan nattpasset började, och dels idag när jag hade planerat in en middag med Amanda som jag inte har träffat sedan i vintras.
Samtidigt så vet jag på vilka premisser jag jobbar och vad det är som gäller. Om jag verkligen vill vara garanterat ledig så får jag helt enkelt ta ledigt, annars vet jag att risken/chansen att jag får jobb alltid finns där. Det är de villkoren som gäller för bemanning och om jag inte skulle finna mig i det skulle jag väl helt enketl få söka mig till ett annat jobb.
Mina vänner vet ju också om det här och egentligen handlar det inte om att prioritera bort dem utan helt enkelt om att ta de jobb som erbjuds vilket är ganka viktigt för mig som i snitt jobbar runt tre pass i veckan. Fast jag kan inte hjälpa att känna mig lite vidrig ändå...
Dessutom kan jag tycka att jag inte riktigt får den uppskattning som jag tycker att jag förtjänar. Jag tackar aldrig nej till några pass, kommer alltid i tid och gör alltid ett bra jobb. Visst får jag en del tack och uppskattande ord från mina chefer men jag har snackat med kollegor som har fått värdecheckar som tack för att de har ställt upp med så kort varsel. Men vad tusan har jag gjort då? Om de får det tycker jag att jag också förtjänar det, och det handlar absolut inte om värdechecken i sig utan bara om att det är en bra gest.
Det är många som har frågat mig hur jag orkar med ett sådant jobb där jag hela tiden jobbar olika tider och i princip inte har några rutiner alls, men faktum är att jag tycker att det är ganska skönt. Visst är det jobbigt på ett sätt men samtidigt kan jag känna mig väldigt fri som slipper komma in i det där hemska vardagslunket med samma rutiner dag in och dag ut. Det passar mig inte alls och gör mig galet uttråkad och deppad, så då kan jag ärligt talat säga att jag föredrar ett oregelbundet liv.
Hur som helst, nu ska jag förhoppningsvis jobba både eftermiddag och natt och det känns bra. Blir inte alls sådär hemskt trött på natten längre som jag kunde bli i början. Antar att min kropp helt enkelt har anpassat sig, att vara vaken något dygn sådär känns helt enkelt inte så ansträngande längre.
Nej dags att göra sig i ordning för jobbet nu. Puss så länge!
Samtidigt så vet jag på vilka premisser jag jobbar och vad det är som gäller. Om jag verkligen vill vara garanterat ledig så får jag helt enkelt ta ledigt, annars vet jag att risken/chansen att jag får jobb alltid finns där. Det är de villkoren som gäller för bemanning och om jag inte skulle finna mig i det skulle jag väl helt enketl få söka mig till ett annat jobb.
Mina vänner vet ju också om det här och egentligen handlar det inte om att prioritera bort dem utan helt enkelt om att ta de jobb som erbjuds vilket är ganka viktigt för mig som i snitt jobbar runt tre pass i veckan. Fast jag kan inte hjälpa att känna mig lite vidrig ändå...
Dessutom kan jag tycka att jag inte riktigt får den uppskattning som jag tycker att jag förtjänar. Jag tackar aldrig nej till några pass, kommer alltid i tid och gör alltid ett bra jobb. Visst får jag en del tack och uppskattande ord från mina chefer men jag har snackat med kollegor som har fått värdecheckar som tack för att de har ställt upp med så kort varsel. Men vad tusan har jag gjort då? Om de får det tycker jag att jag också förtjänar det, och det handlar absolut inte om värdechecken i sig utan bara om att det är en bra gest.
Det är många som har frågat mig hur jag orkar med ett sådant jobb där jag hela tiden jobbar olika tider och i princip inte har några rutiner alls, men faktum är att jag tycker att det är ganska skönt. Visst är det jobbigt på ett sätt men samtidigt kan jag känna mig väldigt fri som slipper komma in i det där hemska vardagslunket med samma rutiner dag in och dag ut. Det passar mig inte alls och gör mig galet uttråkad och deppad, så då kan jag ärligt talat säga att jag föredrar ett oregelbundet liv.
Hur som helst, nu ska jag förhoppningsvis jobba både eftermiddag och natt och det känns bra. Blir inte alls sådär hemskt trött på natten längre som jag kunde bli i början. Antar att min kropp helt enkelt har anpassat sig, att vara vaken något dygn sådär känns helt enkelt inte så ansträngande längre.
Nej dags att göra sig i ordning för jobbet nu. Puss så länge!
Kommentarer
Trackback