Till you're so fucking crazy you can't follow their rules
Jag har blivit en sån jäkla bitterfitta. Fattar inte själv när det hände eller hur det gick till men jag har börjat hacka ned på alla män. Kan bero på att jag är så less på majoriteten av dem.
På Öland så brusade jag upp som bara den vid matbordet när jag tog upp hur fel jag tycker att det är med sterotypa könsroller. Det är t.ex. alltid min mamma och mina mostrar, alternativt kvinnliga bekanta som hamnar i köket med disken medan männen hamnar i vardagsrumemt med ett glas whiskey. Jag kan inte säga att jag är mycket bättre jag, men jag kan säga som så att jag inte har något emot att dra igång gräsklipparen eller att röja i trädgården, sådant som uppfattas som sterotypt manliga arbetsuppgifter.
Hur som helst så vet jag inte tusan vad som hände där men det slutade iaf med att min pappa och morbror ställde sig i köket och tog itu med disken. Jag vet inte om det går att beskriva hur sensationellt det är för det har nog aldrig någonsin hänt under min livstid.
Berodde det på mina argument eller på att jag blev så upprörd? Jag hoppas på det förstnämnda. Det är ju såhär det ska vara, det är såhär jag vill vara. Jag vill orsaka förändring, även om det bara är en sådan här lite pisshändelse så betyder det ändå ganska mycket för mig.
Jag har fått känslan av att man som man alltid befinner sig i överläge. Har diskuterat det där mycket med mina tjejer och ibland känns det som at oavsett hur man agerar och hur mycket man hör av sig till en kille så är det alltid han som har sista ordet. Jag blir tokig på det där för oftast så vet ju mannen att han kan vara lite nonchalant för att vi kommer ändå finnas där och vänta på honom, och när det skiter sig är det vi kvinnor som kommer att hänga upp hos på honom och ha svårt att släppa honom medan han har gått vidare för länge sedan.
Beror det enbart på att kvinnor är mer emotionella än män? Är det vår förbannelse?
Samma sak gäller det här med att inte låta sig tryckas ned av män, det är väldigt känsligt för mig och för många andra också. Man ska väl inte låta sig tryckas ned av någon oavsett kön men just när det gäller män är situationen helt annorlunda, speciellt när det är någon man bryr sig om.
Jag märker själv hur agressiv jag har blivit om man jämför med hur lugn jag var förut. Det här är väl kanske inte värsta grejen men i helgen mötte jag upp min underbara kollega Jessica i stan. Vi blev kallade slinkor av en snubbe och jag blev galen, började skrika efter honom och tog ett snack med hans kompis. Förut skulle jag bara ha låtit det passera men jag kan inte göra det längre.
Skit samma om jag får en blåtira. Då går jag iaf därifrån med äran i behåll.
Det kanske är morsan som har påverkat mig där trots allt. "Man ska vara en bitch" är något av hennes motto och i vissa fall kan jag faktiskt hålla med henne.
På Öland så brusade jag upp som bara den vid matbordet när jag tog upp hur fel jag tycker att det är med sterotypa könsroller. Det är t.ex. alltid min mamma och mina mostrar, alternativt kvinnliga bekanta som hamnar i köket med disken medan männen hamnar i vardagsrumemt med ett glas whiskey. Jag kan inte säga att jag är mycket bättre jag, men jag kan säga som så att jag inte har något emot att dra igång gräsklipparen eller att röja i trädgården, sådant som uppfattas som sterotypt manliga arbetsuppgifter.
Hur som helst så vet jag inte tusan vad som hände där men det slutade iaf med att min pappa och morbror ställde sig i köket och tog itu med disken. Jag vet inte om det går att beskriva hur sensationellt det är för det har nog aldrig någonsin hänt under min livstid.
Berodde det på mina argument eller på att jag blev så upprörd? Jag hoppas på det förstnämnda. Det är ju såhär det ska vara, det är såhär jag vill vara. Jag vill orsaka förändring, även om det bara är en sådan här lite pisshändelse så betyder det ändå ganska mycket för mig.
Jag har fått känslan av att man som man alltid befinner sig i överläge. Har diskuterat det där mycket med mina tjejer och ibland känns det som at oavsett hur man agerar och hur mycket man hör av sig till en kille så är det alltid han som har sista ordet. Jag blir tokig på det där för oftast så vet ju mannen att han kan vara lite nonchalant för att vi kommer ändå finnas där och vänta på honom, och när det skiter sig är det vi kvinnor som kommer att hänga upp hos på honom och ha svårt att släppa honom medan han har gått vidare för länge sedan.
Beror det enbart på att kvinnor är mer emotionella än män? Är det vår förbannelse?
Samma sak gäller det här med att inte låta sig tryckas ned av män, det är väldigt känsligt för mig och för många andra också. Man ska väl inte låta sig tryckas ned av någon oavsett kön men just när det gäller män är situationen helt annorlunda, speciellt när det är någon man bryr sig om.
Jag märker själv hur agressiv jag har blivit om man jämför med hur lugn jag var förut. Det här är väl kanske inte värsta grejen men i helgen mötte jag upp min underbara kollega Jessica i stan. Vi blev kallade slinkor av en snubbe och jag blev galen, började skrika efter honom och tog ett snack med hans kompis. Förut skulle jag bara ha låtit det passera men jag kan inte göra det längre.
Skit samma om jag får en blåtira. Då går jag iaf därifrån med äran i behåll.
Det kanske är morsan som har påverkat mig där trots allt. "Man ska vara en bitch" är något av hennes motto och i vissa fall kan jag faktiskt hålla med henne.
Kommentarer
Trackback