Rapture tastes so sweet
Vilken lärorik dag det har varit. Jag har lärt mig att:
1. Jag är envis som en åsna.
Förra veckan tyckte lastbilschaffisen att "fan vad envis du är" när jag försökte ta en av hans pallar som var lite stor och trasig. Men någon måste ju ta dem i slutändan, och man kan inte bara skjuta över problemen på någon annan.
Flera gånger har dessutom en av mina arbetsledare frågat, när jag har lyft något om "gumman ska jag hjälpa dig med den där?" Det hände senast idag när jag lyfte en pall för hand, men jag svarade blankt nej mellan sammanbitna tänder. "Du är alltid envis som synden du" sa han då, "du tänker att du ska visa de där jävla karlslokarna eller hur?!"
Lite så är det faktiskt, jag går liksom inte av på mitten bara för att jag lyfter lite och för att jag är tjej. Även om tanken är god så känner jag bara att faaan vad jag vill klara saker själv och visa alla att jag är så mycket tuffare än de tror. Men jag blir iaf väldigt glad av att höra sådana kommentarer, jag tar det som en väldigt fin komplimang.
2. Peter hette Bacon på playahead en gång i tiden.
3. Det går att kommunicera med dövstumma.
På närkajen kör det en chaffis som är dövstum (han kör för samma företag som min chaffis, alltid ett plus i kanten hihi), grymt duktigt av honom tycker jag med tanke på hur mycket man förmodligen ändå använder hörseln i trafiken. Han är iaf jättegullig och har verkligen försökt ta konatkt med mig, så idag stod vi och skrev till varandra på våra mobiler och kommunicerade på det sättet. Väldigt frusterande att inte kunna prata och jag brast hela tiden ut i små utfyllnadsord och läten som jag aldrig har tänkt på utgör en så stor del av vårt språk. Rikitgt coolt iaf måste jag säga, tidskrävande visst men ändå fanatstiskt att kunna ta kontakt på det sättet.
4. Jag tydligen blir helt galen när jag hör rock enligt vissa... Det satt de liksom och diskuterade i rökrummet. Men galen är jag väl all the time så det var väl en sanning med modifikation.
1. Jag är envis som en åsna.
Förra veckan tyckte lastbilschaffisen att "fan vad envis du är" när jag försökte ta en av hans pallar som var lite stor och trasig. Men någon måste ju ta dem i slutändan, och man kan inte bara skjuta över problemen på någon annan.
Flera gånger har dessutom en av mina arbetsledare frågat, när jag har lyft något om "gumman ska jag hjälpa dig med den där?" Det hände senast idag när jag lyfte en pall för hand, men jag svarade blankt nej mellan sammanbitna tänder. "Du är alltid envis som synden du" sa han då, "du tänker att du ska visa de där jävla karlslokarna eller hur?!"
Lite så är det faktiskt, jag går liksom inte av på mitten bara för att jag lyfter lite och för att jag är tjej. Även om tanken är god så känner jag bara att faaan vad jag vill klara saker själv och visa alla att jag är så mycket tuffare än de tror. Men jag blir iaf väldigt glad av att höra sådana kommentarer, jag tar det som en väldigt fin komplimang.
2. Peter hette Bacon på playahead en gång i tiden.
3. Det går att kommunicera med dövstumma.
På närkajen kör det en chaffis som är dövstum (han kör för samma företag som min chaffis, alltid ett plus i kanten hihi), grymt duktigt av honom tycker jag med tanke på hur mycket man förmodligen ändå använder hörseln i trafiken. Han är iaf jättegullig och har verkligen försökt ta konatkt med mig, så idag stod vi och skrev till varandra på våra mobiler och kommunicerade på det sättet. Väldigt frusterande att inte kunna prata och jag brast hela tiden ut i små utfyllnadsord och läten som jag aldrig har tänkt på utgör en så stor del av vårt språk. Rikitgt coolt iaf måste jag säga, tidskrävande visst men ändå fanatstiskt att kunna ta kontakt på det sättet.
4. Jag tydligen blir helt galen när jag hör rock enligt vissa... Det satt de liksom och diskuterade i rökrummet. Men galen är jag väl all the time så det var väl en sanning med modifikation.
Kommentarer
Trackback
