Soft but estranged

Riktigt tråkigt är det att det är så lite folk på mitt jobb nu, säkert hälften av styrkan i december. Nästan inga av mina homies är ju kvar, och det suger faktiskt. Fast de kanske dyker upp snart igen, man vet ju aldrig med posten. Och man får ju se till det positiva, dvs. de roliga människor som faktiskt är kvar, vilket ungefär är Tony, Tony, Blondie och Wall. De är guld värda, utan dem skulle det vara meningslöst att jobba. 
Vad tusan skulle jag göra utan Tonys, min och Blondies kafferast lite efter 18:30 varje dag? Jag kan liksom åka upp till Tony medan han håller på och lasta ur och säga att jag vill ha kaffe, och han avbryter direkt allt han håller på med bara för att "det är klart att du ska ha kaffe gumman." Och fråga behöver han knappast längre, han vet att det bara är svart som gäller för min del. Fast de lurar mig alltid att ta en cigg... Jag som nästan, nästan har lagt av, och så kör de jävlarna upp en cigg rakt under näsan på mig, hur lätt är det att säga nej då? Inte omöjligt men svårt.
Fan vad pinsam jag är förresten.. Igår stack jag in handen innanför mina byxor för att dra upp mina trosor, precis samtidigt som Wall kom åkandes. Jag klämde ur mig ett "hejhej" som om ingenting hade hänt och sedan behövde vi bara kolla på varandra för att börja garva.
Fattar inte varför alla tror att jag är 21 heller. Lite konstigt det där, men alla som gissar chansar alltid på något 20+. Jag tycker fan inte att jag ser ut att vara äldre än vad jag är, snarare tvärtom.
Jajaj jättespännande liv jag har just nu. Det mest rafflande som händer är ju i princip att jag skulle ha träffat snickaren idag, men jag pallar fan inte. Ikväll efter jobbet ska jag iaf ut med Ina och hennes company, ska bli kul. Tjaa då!

      Vad fan gör den där mitt i vintern?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback