Schism - I know the pieces fit.

Satt och diskuterade lite med Tony igår på jobbet, det började med religon men slutade med synen på kärlek. Säga vad man vill om hans åsikter, jag tycker att de är helt uppåt väggarna ibland men en sak han sa har fortsatt att ringa och upprepas i skallen på mig och om jag ska vara ärlig så skrämde det faktiskt skiten ur mig.
I stora drag så kan man väl sammanfatta det såhär: Den första kärleken/den personen som tog din oskuld kommer du alltid att vara kär i. Du kommer aldrig kunna släppa denne för du kommer alltid vilja ha den personen. 
Är det så det är? Är det verkligen ett faktum, lika orubbligt som Alperna? 
För om jag ska vara helt ärlig så stämmer det nog ganska bra in på mig, även om jag önskade att det inte var så. Fast om jag ser till mina vänner så kan jag väl inte säga att det är en vattentät teori, alltså självklart kommer väl den här personen alltid ha en speciell plats i ditt hjärta men att kalla det kärlek kanske är att överdriva. 
Jag tror att det är väldgt individuellt, men om jag då bara ser till mig själv så undrar jag vad det beror på. Är det för att personen i fråga helt enkelt är så himla underbar att han är omöjlig att släppa eller beror det helt enkelt på själva grejen, att han var först? 
Det är något jag har funderat på ett bra tag nu men jag kommer inte fram till något vettigt svar. Ytterligare ett av livets mysterier antar jag...