Schism - I know the pieces fit.

Jag har tänkt till igen, och fan jag tänker ju alldeles för mycket. Men när det kommer till att leva, så måste man väl ändå chansa och ta risker? Jag tänker på min kusin, som är runt 40, utbildad civilingenjör i teknisk fysik, men han får inga jobb som det eftersom han inte har körkort. Körkort vågar han inte ta eftersom han "inte vill köra ihjäl någon." Men vem fan vill det? Jag kommer själv ihåg de första gångerna jag körde bil på Öland, jag var livrädd och svängde ut på andra sidan vägen så fort det gick lite folk i vägrenen. Jag började grina första gången jag körde i en trafikerad korsning. Men titta på mig nu, man lär sig, man utvecklas och nu känns det ju bara larvigt som jag höll på en gång i tiden. Vad jag försöker säga är att man får nog inte vara så jävla rädd om man vill komma någonstans i livet och nå sina mål. Jag menar trots att jag var livrädd fortsatte jag att köra, trots att jag var livrädd när jag skulle ta min trucklicens så grejade jag det. Att säga som min kusin är ju som att säga att jag vågar inte gå nedför trappan för jag är rädd för att ramla, eller jag vågar inte leva eftersom jag är rädd för att såra någon. Att leva innebär att ta risker, att leva i sig är ju tamigfan en risk. Men är det inte det som gör livet så spännande?