Tell him to wait right here for me
Vilken skitmatch det var igår, pissig avslutning på säsongen. Fast det var inte vad jag hade på hjärtat, utan en grej jag kom att tänka på när Florry sa att hon blev ledsen när hon tänkte på vilka killar jag har träffat. Då slog det mig hur sant det är, och det gör mig jäkligt ledsen också. Det är nog min största brist och det kommer fan bli min död om jag inte ändrar mig; att jag drar mig till helt fel killar. Så många släktingar på min pappas sida har gift sig med fängelsekunder som sedan har begått självmord i fängelset och så har de deppat ihop totalt och jag vill inte sluta så.
Jag har ju utvecklats på så många andra punkter men där står jag stilla och trampar. Nu kommer ytterligaren en sån där harang som jag bara måste få ur mig eftersom jag inte är van att prata om mig själv på det här sättet, jag är inte van att sätta mig själv i centrum men att skriva om det är en helt annan sak. På vägen mot den jag vill bli måste jag helt enkelt få ur mig det på något sätt så att jag får perspektiv på det.
Jag är väldigt konflikträdd och inte van att visa min ilska öppet, utan det har ofta varit något jag har stängt in. I veckan som gick så lackade jag dock ut fullständigt på afroamerikanen, han har irriterat mig extremt mycket en längre tid nu. Vad man än gör så är det fel, vad som än händer så har han alltid rätt och han kan uppenbarligen inte göra något fel alls. Han håller på och leker arbetsledare och dompterar som fan och jag hatar att bli tillsagd av någon som inte har någon koll egentligen, hatar att bli tillsagd överhuvudtaget faktiskt. Så när jag skulle ställa en bur vid vågen och det självklart var fel så började jag skrika något i stil med "men var in i helvete ska jag ställa den fucking jävla burjäveln då?" Heads turned men fan vad skönt det var. Sedan lackade jag igen när vi skulle ställa ut Norrköping eftersom han inte ens har vett att kalla mig vid mitt namn utan bara pekade och sa något om hon där. Det kanske inte låter som någon stor grej men för mig är det väldigt stort, sådär skulle jag aldrig vågat göra för ett halvår sedan. Synd att det ska krävas en sådan extremt irriterande och egoistisk människa för det bara. Fast sedan dess har han knappt sagt något till mig alls, än mindre kallat mig sweetheart eller gumman utan bara gett mig sina konstiga blickar och det får han gärna fortsätta med, bara han inte besvärar mig. Helst tycker jag att han kan åka tillbaka till sitt Amerika och sitta och gråta ut på denne Obamas, som tydligen ska uträtta sådana under, axel. Fuck I'm mean!
Jag tror jag har väldigt mycket ilska gentemot väldigt mycket och många instängt i mig och nu börjar den väl sippra ut. Tur är väl det, annars kanske jag skulle ha blivit något i stil med Jim Carrey i "Mina jag och Irene". Jag känner mer och mer ofta en sån jäkla lust att provocera, att bråka och säga något elakt och det skrämmer mig. Sådan har jag inte varit förut.
Där är alltså en utveckling, vet inte riktigt och vilket håll men åt rätt hoppas jag. Sedan känner jag mig så mycket mer avslappnad som person. Sådan kunde jag aldrig vara när jag gick på gymnasiet, i skolmiljön överhuvudtaget som känns väldigt onaturlig för mig. Därför är jag nog lite rädd för att börja plugga igen och kanske falla ned i gamla mönster. På gymnasiet kunde jag aldrig riktigt släppa fram mitt rätta jag när jag tänker efter, och det är ju jäkligt hemskt. Jag hade väldigt svårt att prata med folk och kände mig väldigt stel, men så är det inte alls på jobbet. Det kan ju bero på människorna också men nu kan jag mer släppa fram mig själv mer. Blyg kommer jag väl alltid att vara för det är ett personlighetsdrag men jag vill ändå kunna vara den där "jävla hippien" som jag ändå är. Må så vara en hippie med mc-boots.
Så det där med dessa jävla män. Fan vad jag hatar er alla och fan vad ni är underbara. Alltid alltid ska jag dra mig till lögnarna, till de som stöter på mina kompisar, till tjuvarna, till de kriminella, till de farliga, till de som utnyttjar, till svinen. Men faktum kvarstår att en idiot är en idiot oavsett hur många tatueringar han har och oavsett storleken på kuken. Jag vet ju allt det där men ändå... Ibland undrar jag om jag tycker om att bli behandlad som en trasdocka. Fast jag är ju lite trasig. Och lite knasig.
Jag har ju utvecklats på så många andra punkter men där står jag stilla och trampar. Nu kommer ytterligaren en sån där harang som jag bara måste få ur mig eftersom jag inte är van att prata om mig själv på det här sättet, jag är inte van att sätta mig själv i centrum men att skriva om det är en helt annan sak. På vägen mot den jag vill bli måste jag helt enkelt få ur mig det på något sätt så att jag får perspektiv på det.
Jag är väldigt konflikträdd och inte van att visa min ilska öppet, utan det har ofta varit något jag har stängt in. I veckan som gick så lackade jag dock ut fullständigt på afroamerikanen, han har irriterat mig extremt mycket en längre tid nu. Vad man än gör så är det fel, vad som än händer så har han alltid rätt och han kan uppenbarligen inte göra något fel alls. Han håller på och leker arbetsledare och dompterar som fan och jag hatar att bli tillsagd av någon som inte har någon koll egentligen, hatar att bli tillsagd överhuvudtaget faktiskt. Så när jag skulle ställa en bur vid vågen och det självklart var fel så började jag skrika något i stil med "men var in i helvete ska jag ställa den fucking jävla burjäveln då?" Heads turned men fan vad skönt det var. Sedan lackade jag igen när vi skulle ställa ut Norrköping eftersom han inte ens har vett att kalla mig vid mitt namn utan bara pekade och sa något om hon där. Det kanske inte låter som någon stor grej men för mig är det väldigt stort, sådär skulle jag aldrig vågat göra för ett halvår sedan. Synd att det ska krävas en sådan extremt irriterande och egoistisk människa för det bara. Fast sedan dess har han knappt sagt något till mig alls, än mindre kallat mig sweetheart eller gumman utan bara gett mig sina konstiga blickar och det får han gärna fortsätta med, bara han inte besvärar mig. Helst tycker jag att han kan åka tillbaka till sitt Amerika och sitta och gråta ut på denne Obamas, som tydligen ska uträtta sådana under, axel. Fuck I'm mean!
Jag tror jag har väldigt mycket ilska gentemot väldigt mycket och många instängt i mig och nu börjar den väl sippra ut. Tur är väl det, annars kanske jag skulle ha blivit något i stil med Jim Carrey i "Mina jag och Irene". Jag känner mer och mer ofta en sån jäkla lust att provocera, att bråka och säga något elakt och det skrämmer mig. Sådan har jag inte varit förut.
Där är alltså en utveckling, vet inte riktigt och vilket håll men åt rätt hoppas jag. Sedan känner jag mig så mycket mer avslappnad som person. Sådan kunde jag aldrig vara när jag gick på gymnasiet, i skolmiljön överhuvudtaget som känns väldigt onaturlig för mig. Därför är jag nog lite rädd för att börja plugga igen och kanske falla ned i gamla mönster. På gymnasiet kunde jag aldrig riktigt släppa fram mitt rätta jag när jag tänker efter, och det är ju jäkligt hemskt. Jag hade väldigt svårt att prata med folk och kände mig väldigt stel, men så är det inte alls på jobbet. Det kan ju bero på människorna också men nu kan jag mer släppa fram mig själv mer. Blyg kommer jag väl alltid att vara för det är ett personlighetsdrag men jag vill ändå kunna vara den där "jävla hippien" som jag ändå är. Må så vara en hippie med mc-boots.
Så det där med dessa jävla män. Fan vad jag hatar er alla och fan vad ni är underbara. Alltid alltid ska jag dra mig till lögnarna, till de som stöter på mina kompisar, till tjuvarna, till de kriminella, till de farliga, till de som utnyttjar, till svinen. Men faktum kvarstår att en idiot är en idiot oavsett hur många tatueringar han har och oavsett storleken på kuken. Jag vet ju allt det där men ändå... Ibland undrar jag om jag tycker om att bli behandlad som en trasdocka. Fast jag är ju lite trasig. Och lite knasig.
Kommentarer
Trackback