Meningen med livet
Det är de små sakerna som gör det. Idag var väl en helt okej dag, lite allmänt seg sådär, men ändå helt okej. När jag kom hem från skolan ringde jag ålderdomshemmet igen, och äntligen händer något. De skulle skicka en blankett till mig, som jag i min tur skulle fylla i och när det är klart boka en tid med henne, alltså föreståndaren för demensavdelningen. Bara det gjorde min dag, det låter hyfsat hoppfullt även om jag inte vågar hoppas på något jobb alls. Iaf inte ett definitivt nej. Skulle verkligen betyda mycket för mig att få jobb där, att få jobba med människor på det sättet är precis rätt utmaning för mig och jag tror att jag skulle passa för det också. Även om det är svårt. Dessutom känns det som ett steg in i det som jag tycker är det absolut mest fascinerande som finns, dvs. vården. Hur som helst, när jag kollarde min inkorg hittade jag ett mejl från Djurgården, där det stod att jag har blivit utsedd till februari månads Djurgårdare, att jag har vunnit en signerad matchtröja och där jag fick frågan vilken storlek jag ville ha. Fattar fortfarande inte om det är ett skämt men det finns inget som tyder på det, har fått mejl från dem förut och det är från en dif.se adress men man vet ju aldrig. Är misstänksam mot sånt där av naturen, men blev hur glad som helst ändå. Jag vinner ju aldrig något annars, så någon gång ska väl vara första gången. Som om inte det räckte för min stilla lycka så har jag under kvällen kommit fram till att F och J befann sig på samma kryssning och därmed samma båt i lördags, och det är så jävla ironiskt att jag dör. De två människorna jag aldrig skulle sammanföra för allt i världen befann sig alltså under samma tak. Utan att de hade en aning om vem den andres existens eller närvaro, eftersom den enda gemensamma nämnaren egentligen heter Kristin. Guuud jag dör, jag dör av garv, det är bara för bra för att vara sant.... Det här kommer jag leva på i flera veckor, livets ironi is the shit!