Schism - I know the pieces fit.

Sjukt egentligen att ens kompisar kan påverka en så mycket. Jag lyssnar ju mer på dem än vad jag lyssnar på mig själv. Nu känner jag mig bara jätteförvirrad så jag gör inget annat än avvaktar för tillfället. Så kommer då de där andra tankarna smygande... Jag börjar undra varför jag inte träffade snickaren när jag hade chansen eller varför jag inte "tar" någon av de andra chaffisarna på jobbet. Jag har ju inte överdrivet svårt för att träffa killar sådär och om jag ville skulle jag ju kunna dejta mig igenom halva Posten, även om det kanske inte är det smartaste man kan göra.
Usch jag skäms över att vara så ytlig men jag har blivit jättenojig och fått den där chaffisen som vickade för Blondie förut på närkajen, kan kalla honom för Rödluvan eftersom jag är så fyndig, på hjärnan. Vi blev lite tjenis då även om vi inte snackade så mycket men nu när han dyker upp, vilket iofs inte är så ofta eftersom han jobbar på city, så är han jättegullig mot mig. Dessutom är han sjukt het. Då blir jag lite smålack för att det känns som att chaffisen bromsar upp mig och gör att jag inte kan träffa andra. Alltså jag blir galen på mig själv. 
Annars trivs jag som vanligt himla bra på jobbet. Alla dessa konstiga samtal och diskussioner, vad skulle jag göra utan dem? Igår tex. diskuterade jag mina kärleksproblem och mitt tvekande med min arbetsledare, sedan hamnade jag i en jättekonstig diskussion med en snubbe som heter Jesus och som har en lite udda syn på det här med kärlek och giftemål. Och så försvarade Sali mig inför min arbetsledare. Jag och Adrian råkar vara Salis favoriter och han tycker att vi ska söka deltidstjänst direkt på Posten, han är så söt den gubben men jag avvaktar lite där också.
Längtar inte alls till den 12:e januari. Då kommer mycket att förändras och det är synd att man kommer sluta jobba med många av de där härliga människorna.