Schism - I know the pieces fit.

Den frågan jag har ställt mig hela den senaste veckan är "vad går egentligen först, stolthet eller kärlek?" Alltså den första tanken är ju att sjävklart går kärlek först, och jag har kommit fram till att det nog är så, men det kanske inte är så självklart. Som det här med vem som hör av sig. Jag blir själv rätt lack när jag märker att jag inte får så mycket respons där och på rent trots kan jag känna att nu ska jag fan vänta tills han hör av sig. Men är det inte så det dör ut? Jag menar jag kanske inte får så mycket respons där, men då kanske jag får mycket mer respons på något annat sätt. Det är så mycket man skulle vilja förändra hos vissa men jag tror inte på det. Alla har sina dåliga sidor som man börjar tolka och analysera men man kanske bara ska acceptera det och låta det vara istället för att försöka förändra. Samtidigt är det klart att man börjar undra om det beror på något annat...
Jag menar jag kommer på så mycket söta, klockrena grejer som jag bara måste skriva ned och skicka iväg i små mess hela tiden, men samtidigt, när man inte får någon respons är det ju faktiskt inte lika kul. Fast ändå kan jag liksom inte låta bli hehe.
Det där med att höra av sig är en jävla svår bit tycker jag, vissa kör ju på det där varannan gång men jag tycker det är helt fel. Man ska väl höra av sig när man känner för det, inte för att man känner sig tvungen. Nej fy fan, jag ska lägga ner det här analyserandet nu och höra av mig när jag känner för det oavsett respons eller ej. Det kan vara om en vecka eller om en timme, det spelar ingen roll. Lägga ned min stolthet helt enkelt, för det finns viktigare saker. 

  Wiie, nu har jag alla Greklandsbilder!