Schism - I know the pieces fit.

Aldrig, aldrig mer att jag har hemmafest i det här huset säger jag bara. Visst var det kul men så svinat som det var nu har det nog aldrig varit tidigare. Kladdkaks och pepparkakssmulor överallt, fläckar i vår svindyra soffa och på våra handbroderade dukar, och när jag skulle dra ut översta kökslådan lossnade hela kanten. Lite fler roliga överraskningar som dök upp när jag väl såg mig omkring var vår fasta telefon ute på trappan, en äppelskrutt i kattmatskålen, en halv lussebulle, en körsbärstomat, ett tidningsställ och en kniv under köksbordet osv. Det tog liksom aldrig slut. Jag vet ju själv hur det är när man är hemma hos folk, man bryr sig ju inte och tycker att det är kul att flytta runt på saker men det är inte kul för den som ska städa. Men det är inte bara därför heller. Jag orkar inte försöka planera med folk som inte ens bryr sig såpass mycket att de kan höra av sig. Nej jag blev faktiskt rätt besviken på många från mitt jobb, men då vet jag iaf att de inte går att lita på. Dessutom flänger jag bara runt och tycker inte att jag hinner prata med någon när det är folk här, jag kan inte riktigt slappna av eller fokusera. Jag har helt enkelt ingen lust att lägga ner så mycket av min tid och energi på något som kanske inte ger så mycket tillbaka.

        

Hur som helst så var det kul fast det inte var så överdrivet mycket folk här. Lastbilschaffisen kom till slut någon gång där mitt i natten, han tog en taxi hela vägen längst ut från Lidingö bara för att få träffa mig. Ganska romantiskt måste jag säga, när han kom sprang jag ut i regnet utan skor eller någonting och bara slängde mig i hans armar.
Fast nu vet jag inte... Mina kompisars åsikter påverkar mig väldigt mycket och det är klart jag lyssnar på dem, och nu har jag börjat se saker ur ett annat perspektiv. Lite mer kritiskt. Omdömet om honom var väl inte direkt enbart positivt om man säger så, och eftersom min kompisar är så viktiga för mig är det viktigt att de tycker om den personen jag tycker om. Förut var ju allt så himla rosaskimrande och bra och jag vägrade se de där negativa sidorna, men nu har jag börjat tänka över dem och han kanske inte är något för mig trots allt. Äh jag ska väl inte säga för mycket än.
Hur som helst så stannade han, Florry och min supergulliga kollega Tom väldigt länge in på nästa eftermiddag och herregud vad lastbilschaffisen var flummig. Han snackade verkligen helt oavbrutet och vi kunde inte sluta garva åt hans sjuka skämt, alltså varken han eller vi fattar var in i helvete han får allt ifrån. Som en jäkla kulspruta av sjuka kommentarer. Skönt att bara få skratta även om man kanske inte behöver kommentera allt...