Ya - I'd always wanna be there
Om jag skulle sammanfatta sommaren på Öland med två ord skulle de två orden bli bönder och tyskar. Framför allt dessa tyskar för min egen del, och då ännu mer framför allt en specifik och speciell tysk. Ja var ska man börja. I Egby byggdes det och byggs fortfarande 4 vindkraftverk, vilka sätts upp av ett gäng tyskar från Enercon. De bodde en halv minut från mitt hus och precis vid "korvståndet" som var igång varje onsdag. Det var där jag såg honom första gången och gav mig fan på att jag skulle ha honom - och det fick jag såklart också. Päcke alltså. Jag samlar på såna där små ögonblick som kan verka extremt meningslösa men som förgyller min bank av minnen, och ett sånt ögonblick var definitivt dagen efter en sån där onsdag, när jag hade snackat med honom på riktigt första gången. Jag traskade lite diskret förbi deras hus, av någon anledning släpandes på en gigantisk pinne som jag vinkade till dem med. Sedan tyckte jag att allt blev lite väl pinsamt så jag började gå därifrån, men vände mig om en gång för att eventuellt få en glimt av min snygging. Och se på fan, där kom han småspringandes mot mig i motsol, lång, mörk, solbränd, vältränad, med det sneda leendet och otroligt sexig i snickarbrallor. Självklart med en obligatorisk bärs i handen samt en extra i fickan. Jag slängde pinnen all världens väg och allt jag kunde tänka var: Så. Jävla. Snygg. Så där kom han, och slängde ur sig ett "Hey girl" innan jag fick en bamsekram och smälte totalt. Han luktade nyduschat. Runt omkring oss luktade det kor, ladugård och hö. Jag vet inte om det går att beskriva hur romantiskt det var, eller iaf hur romantiskt jag uppfattade det. Sedan tog vi oss en bärs vid korvmojen innan han som vanligt gick hem till grabbarna igen, som btw var jäkligt roliga. Haaw perfekt sommarromans egentligen.
Min sista kväll lyckades mamma bjuda in Päcke på husesyn hos oss. Så jäkla roligt, både mamma och pappa tragglade sig fram på sin tyska och jag märkte hur mycket mer självsäker han blev, Päcke alltså, när han fick prata sitt eget språk. Han engelska var ju trots allt, som han själv uttryckte det, "bullshit". Iaf så gjorde han ett otroligt bra intryck på mamma och nu tjatar hon bara om att han är den helt klart bästa killen jag har träffat hittills. Enligt henne både snygg, trevlig, duktig och piffig. T.o.m pappa tycker att jag borde träffa någon som honom, som är lite "målmedveten och ambitiös." Och någonstans kan jag väl hålla med om det, han är självmedveten men inte ego, klär sig snyggt, och är allmänt fräsch och charmig. Dessutom tjänar han sjukt bra och har den absolut lenaste överkropp jag någonsin varit med om. Okej nu gick jag lite långt. Men hur mycket finns det då inte på minus-sidan? Han kan i princip ingen engelska, han bor i Tyskland och är på resande fot över 40 veckor varje år, han har en son på två år och är såklart gift. Jag faller alltid för så bra killar, jag vet. Fast å andra sidan, varför skulle allt det här stoppa mig egentligen? Alla odds emot mig men jag ger aldrig upp för jag är inte realist. Ibland kan det vara bra, och ibland inte. Om 5 veckor kommer tyskarna till Sthlm för 8 vindkraftverk, vilket innebär minst två månader här. Ödet? Om han inte hör av sig då kommer jag förmodligen att bryta ihop, för jag kan erkänna att jag saknar honom. Hoppas han inte trillar ner från något 170-meters kraftwerk inann dess bara.
Den här bjuder jag på.
Nej inget mer tjat om tyskar nu och mer om Öland sen. Nu är alla på mig om reunions och jag börjar bli trött på min ständigt plingande och ringande mobil. Idag var jag äntligen i Saras jättefina och stora lägenhet, ikväll blir det väl ett par drinkar, imorgon ett par lägenhetsvisningar och fotboll. Så livet rullar på with or without the tysk fast det känns konstigt att vara tillbaka, men samtidigt skönt. Jag har mitt liv här, jag trivs i anonymiteten bland pöbeln och jag älskar min säng. Ändå känns det lite tomt....
Min sista kväll lyckades mamma bjuda in Päcke på husesyn hos oss. Så jäkla roligt, både mamma och pappa tragglade sig fram på sin tyska och jag märkte hur mycket mer självsäker han blev, Päcke alltså, när han fick prata sitt eget språk. Han engelska var ju trots allt, som han själv uttryckte det, "bullshit". Iaf så gjorde han ett otroligt bra intryck på mamma och nu tjatar hon bara om att han är den helt klart bästa killen jag har träffat hittills. Enligt henne både snygg, trevlig, duktig och piffig. T.o.m pappa tycker att jag borde träffa någon som honom, som är lite "målmedveten och ambitiös." Och någonstans kan jag väl hålla med om det, han är självmedveten men inte ego, klär sig snyggt, och är allmänt fräsch och charmig. Dessutom tjänar han sjukt bra och har den absolut lenaste överkropp jag någonsin varit med om. Okej nu gick jag lite långt. Men hur mycket finns det då inte på minus-sidan? Han kan i princip ingen engelska, han bor i Tyskland och är på resande fot över 40 veckor varje år, han har en son på två år och är såklart gift. Jag faller alltid för så bra killar, jag vet. Fast å andra sidan, varför skulle allt det här stoppa mig egentligen? Alla odds emot mig men jag ger aldrig upp för jag är inte realist. Ibland kan det vara bra, och ibland inte. Om 5 veckor kommer tyskarna till Sthlm för 8 vindkraftverk, vilket innebär minst två månader här. Ödet? Om han inte hör av sig då kommer jag förmodligen att bryta ihop, för jag kan erkänna att jag saknar honom. Hoppas han inte trillar ner från något 170-meters kraftwerk inann dess bara.
Den här bjuder jag på.
Nej inget mer tjat om tyskar nu och mer om Öland sen. Nu är alla på mig om reunions och jag börjar bli trött på min ständigt plingande och ringande mobil. Idag var jag äntligen i Saras jättefina och stora lägenhet, ikväll blir det väl ett par drinkar, imorgon ett par lägenhetsvisningar och fotboll. Så livet rullar på with or without the tysk fast det känns konstigt att vara tillbaka, men samtidigt skönt. Jag har mitt liv här, jag trivs i anonymiteten bland pöbeln och jag älskar min säng. Ändå känns det lite tomt....
Kommentarer
Trackback